Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Anne-Marie Pålsson: ”Den kinesiska affärsmodellen bygger inte på en rättvis konkurrens.”

Bild: Erik Nylund
Förra veckan tecknade Italien en avsiktsförklaring med Kina om miljardinvesteringar i olika infrastrukturprojekt. Tyskarna var snabba med att kritisera överenskommelsen. Infrastruktursatsningar ska ske gemensamt i EU:s regi. Bara så kan EU-ländernas intressen tillvaratas.
Att bilda en enad front mot Kina är ingen dum idé. Från 2001 då Kina kom med i WTO och världens marknader öppnades för landets produkter har dess BNP ökat med nästan 300 procent. Under samma period växte EU med ynka 25 procent och USA med 36 procent. Fortsätter det i den här takten är Kinas ekonomi världens största om tio år.
Är detta något vi ska frukta? Svaret är ja. Den kinesiska affärsmodellen bygger inte på en rättvis konkurrens. Deras marknader är svåra för utländska företag att ta sig in på samtidigt som våra är vidöppna. De stora kinesiska företagen är ofta statsägda och har därmed statsbudgeten som ekonomisk garant. Den nära kopplingen till staten och kommunistpartiet väcker också frågan om vems intresse företagen bevakar, särskilt i samband med utländska förvärv. Är dessa till för att stärka Kinas position eller har de en rent kommersiell förklaring?
Ironiskt nog har modellen underlättats av att Kina tillåtits sätta ett pris på sin valuta långt under den nivå som marknaden skulle ha bestämt. På så sätt har stora överskott i den internationella handeln skapats som använts för att köpa upp strategiska tillgångar i andra länder: alltifrån hamnar (Pireus), kulturinstitutioner (SF Bio) till amerikanska statspapper.
Efter år av skeva konkurrensvillkor vaknade väst. USA tog täten med hot om handelskrig. EU trippade efter med krav på en tuffare hållning gentemot Kina. I ett nytt dokument från kommissionen efterlyses särskilt åtgärder som gör Kina mera likt EU i moraliskt hänseende. De kinesiska företagen bör inkorporera ett rättvise-, miljö- och socialt ansvarstänkande i sin affärsstrategi. Respekten för de mänskliga rättigheterna måste öka, något som bestämt avvisas av Kina med argumentet att ingen ostraffat lägger sig i dess inre angelägenheter.
Det gjorde ändå Sverige enligt Kinas uppfattning när Migrationsverket lät uigurer och andra minoriteter från provinsen Xinjiang stanna i Sverige trots att de saknar skyddsskäl. Förklaringen var att de omskolningsläger som Kina upprättat gett uigurerna en status jämförbar med flyktingars. På ledarplats i China Daily (21 mars) kritiserades den svenska hållningen som löjeväckande och till allvarlig skada för de bilaterala relationerna.
Chanserna att Kina anpassar sig till EU:s önskemål får nog betraktas som små. Läget är snarare sådant att ledarna i väst måste fundera över vad vi själva kan göra för att stå emot den kinesiska modellen. Centralt i sammanhanget är om viktiga samhällsfunktioner som infrastruktur bör ägas av privata bolag som när som helst kan säljas till kinesiska intressen för pengar som Kina ”fuskat” till sig med en för lågt värderad valuta. Den frågan kräver ett snabbt svar.
Gå till toppen