Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ingen försoning i Kjell Espmarks sena dikter

Vresiga och vrånga döda mästare får röst när Kjell Espmark utforskar ålderdomens euforiska likgiltighet. Ann Lingebrandt njuter av en otidsenlig hantverksskicklighet.

Kjell Espmark debuterade som poet 1956 och är sedan 1981 ledamot i Svenska Akademien.Bild: Cato Lein

Kjell Espmark

Kvällens frihet. Norstedts.

När Beethoven blev gammal blev han oregerlig. Kompositörens kompromisslösa egensinne på gamla döva dar har gett upphov till idéer om den sena stilen: ett skede när behagandet är förbi och en åldrande mästare kastar alla konventioner överbord. Inte moget försonlig och upphöjt avklarnad, utan vrång, vresig och omstörtande. ”Låt det gnissla, låt det skava”, dundrar Beethoven i Kjell Espmarks version.
Den produktive Espmark, som själv hunnit bli 89, tar med ålderns rätt den sena stilen till tema för sin nya diktsamling ”Kvällens frihet”. Lite paradoxalt ändå, för samtidigt är Espmarks egen stil allt annat än vild, disharmonisk och fragmenterad. Vad som kännetecknar hans sena diktning är tvärtom det lugna anslaget, den tålmodiga koncentrationen och precisionen. Det är han förstås själv medveten om, och skriver i ett brasklappande förord att hans mål länge varit ”det enda nödvändiga”, vilket också var titeln på en samlingsvolym med hans dikter.
När Espmark återigen iklär sig rolldiktarens skiftande kostymer radar han upp ett helt galleri av döda mästare. Här trevar Verner von Heidenstam efter ett skymningsspråk medan dimman sänker sig över honom. Helene Schjerfbeck stryker bort penseldrag, Konstantin Kavafis vandrar i historiens Alexandria, Marguerite Yourcenar reviderar sina tidiga verk.
Vad Espmark framförallt intresserar sig för är befrielsen i att inte längre bry sig om vad publiken tycker. Att inte sträva efter applåder eller ens förståelse. Med en nickning åt Tomas Tranströmer skriver han i titeldikten: ”Den sene författaren är en ö / utan ens en uppdragen eka. / Hit hittar inga elever.” Här finner han eufori i likgiltigheten.
Espmark inrättar ett panteon fyllt av högkulturella kändisar, som kanske väl ofta kommer med definitioner av vad sen stil är för något. Är det en ödmjuk gest att kasta centrallyrikens solitära diktjag åt sidan och istället tala i andras namn? Eller snarare ett utslag av hybris att göra sig till mästarnas språkrör? Beethoven, det är jag!
Nog finns en risk att poeten förvandlas till ett slags diktens hovporträttör, som snidar högtidstal i eleganta strofer. Men vad Espmark framförallt söker är estetiska valfrändskaper att stöta sina egna ideal mot. Vad håller när man går mot de nittio?
Det är befriande att läsa en poesi som så istadigt sätter sig över tidens vågor och putsar på sina bilder som om diktaren hade århundranden till sitt förfogande. Och det är inte minst en rent sinnlig njutning att ta del av denna hantverksskicklighet, av ett slag som känns närmast främmande idag. Som att stryka ett stycke mjukpolerat trä. Men Espmark vet samtidigt behovet av uppstickande flisor. ”Jag vill inte ha er förbannade framtid”, fräser till exempel poeten med drag av Edith Södergran. Hennes dikter är inte gjorda för att gjutas i brons.
Bronsformar eller inte – Espmark skriver rader med en klingande hållfasthet. Också när han strävar efter motsatsen, som i den inledande ”Spätstil”, där poeten för ovanlighetens skull själv träder fram:
Det går att skynda förbi sig själv
Det nya är lätthet –
det visar sig möjligt att skriva i vinden.
Och memoarer författas bäst bortom graven.
Gå till toppen