Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Moa Berglöf: "Vi kanske gav upp för enkelt."

Fredrik Reinfeldt lämnar scenen efter att ha aviserat sin avgång på Moderaternas valvaka 2014.Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Jag läser programmet för Moderaternas kommundagar, det som kallas Sverigemötet och som inleds under fredagen, och får den där fantomsmärtan som mer än fyra år efter att jag lämnade partipolitiken fortfarande uppstår när partiet ställer till med större evenemang.
Sommaren 2017 meddelade jag här på ledarsidan att jag inte längre sympatiserade med partiet som jag i mångt och mycket blev vuxen i. Efter den omvändning som Moderaterna gjorde efter valet 2014 – från öppna era hjärtan till stängda gränser och fokus på repressiva reformer snarare än frihetliga – var det ett enkelt beslut.
Nu undrar jag om det var rätt.
Inte av någon insikt om att den väg som Moderaterna valde efter Fredrik Reinfeldt ändå var den rätta. Det är min fasta övertygelse att Sverige de senaste åren hade behövt ett parti som, trots opinionsvindar åt andra hållet, står upp för en liberal syn på öppenhet och mångfald och som tror på rättssäkerhet och långsiktighet.
Utan av en undran om jag, och många med mig, kanske gav upp för tidigt.
Det fanns förstås skäl till den snabba sortin. Besvikelse över att förlora makten efter två valvinster. Ivern från den nya moderata ledningen att snabbt utse syndabockar för förlusten – ett fingerpekande som går igen också i den eftervalsanalys som Moderaterna presenterade i början av mars i år. Och det effektiva framflyttandet av positioner bland dem i partiet som aldrig sympatiserat med de nya moderaterna, utan som under Fredrik Reinfeldts partiledartid vilat sig i form för den förändring av partiet vi ser idag.
I det klimat som uppstod inom Moderaterna åren efter valförlusten 2014 fanns inte plats för dem som ville fortsätta på den inslagna linjen. Och Reinfeldts nymoderater försvann, en efter en. Borde vi ha slagits hårdare för att stanna?
Häromdagen presenterades den arbetsgrupp som ska leda Moderaternas idéutveckling och som ska få definiera vilket parti Moderaterna ska vara framöver. Mest uppmärksamhet väckte den nya huvudsekreteraren för arbetsgruppen, den till nyss politiska redaktören för Göteborgs-Posten, Alice Teodorescu. Samma Teodorescu som på sin ledarsida drivit på Moderaternas radikala högersväng och kritiserat dem som velat se täta skott mellan riksdagens liberala och konservativa partier och det nationalpopulistiska ytterkantspartiet.
”Det är länge sedan vi såg något av Reinfeldts liberala och progressiva nymoderater”, skrev Arbetets Johannes Klenell i en kommentar till valet av Teodorescu.
Ja, var är vi någonstans? Inte i moderata arbetsgrupper. Inte på plats på Sverigemötet. Inte någonstans där vi har en chans att vrida tillbaka partiet till det som gjorde att vi engagerade oss från början. Ett parti som är konservativt i synen på att bevara det goda som politiker innan oss har skapat, men liberalt och progressivt i synen på människan och världen.
Vi lämnade. Jag lämnade. Och jag kan inte släppa tanken på att vi kanske gav upp för enkelt.
Gå till toppen