Musikkritikens vardagsgöra är att skilja på bra och bättre konserter, och förstås även på mindre bra och riktigt dåliga. Men så en kväll kan det visa sig att uppgiften är en annan. Då kan det i stället gälla att vittna om ett musicerande som förändrar lyssnaren och själva luften han andas. Förra säsongen var jag med om två sådana konserter. Det var när Bamberger Symphoniker spelade i Köpenhamn och när Peter Mattei och Lars David Nilsson gjorde Schuberts ”Winterreise” på Malmö Live. Att Malmö symfoniorkester denna vecka åstadkom någonting liknande är ganska fantastiskt.

Till sin hjälp hade de den polske dirigenten Michał Nesterowicz. Han har varit i Malmö Live flera gånger tidigare och har då bland annat dirigerat symfonier av Jean Sibelius och Witold Lutosławski. Nu inleddes konserten med tre ouvertyrer av syskonen Mendelssohn. Det var Fannys konsertouvertyr i C-dur och Felix ouvertyrer till skådespelen ”Ruy Blas” och ”Athalia”. Få syskon i musikbranschen har stått varandra närmare än dessa båda, så det var fint att höra deras musik så intimt förbunden.

Ingen av ouvertyrerna utforskar väl några djupare lager i den mänskliga erfarenheten, men det rör sig om bra spelmusik, alltså musik som är rolig att spela eftersom den är så spänstig och välbalanserad och så tacksamt låter sig fyllas med musikanteri. Ändå är det inte självklart att den lyfter. Men Michał Nesterowicz hade musikens dans i kroppen, och hans dans blev orkesterns dans och tonerna en snabb och sprittande bäck om våren. Rummet fylldes av glad koncentration. Och så rent orkestern spelade, sedan! Det var en färgrik renhet som gjorde musiken än mer levande.

Ett sekel efter att syskonen Mendelssohn skrev sina sympatiska ouvertyrer bröt barbariet ut i deras Tyskland och i många andra länder. Andra världskriget gav direkt eller indirekt upphov till musik av högst skiftande slag. En förunderlig krigsmusik är Ralph Vaughan Williams femte symfoni, som fyllde andra halvan av torsdagens konsert. Egentligen är det fel att kalla den för krigssymfoni, för den har ingen titel som syftar på kriget och den är helt fri från krigiska tongångar. Och kanske är det just detta som är poängen. För när man tänker på att den är komponerad åren 1938–43 framstår den som barbariets fullständiga inversion. I fyrtio minuter hejdas tidens rasande lopp av mjuka dyningar och cirklande melodier. Symfonin blir en hymn till stillhet och eftertänksamhet, och spelas den väl fortsätter den klinga även sedan konserten är över.

Nesterowicz famnade symfonin med stor känslighet och orkestern åstadkom ljuvliga klangblandningar av ett slag som jag faktiskt inte trodde att de var mäktiga. Men med rätt dirigent visar de vad de kan.