Liggande i smutsen, med kaptenens stövelklädda fot mot nacken. Ett mänskligt försöksdjur, hänvisad till en kost på enbart ärtor. På köpet psykotisk, fysiskt och psykiskt nedbruten. Ungefär så har vi vant oss vid att se våldet och fattigdomen mala ner Georg Büchners karaktär Woyzeck till stoft i tidigare versioner av det fragmentariska verket.

Men när Malmö dockteaters konstnärlige ledare Erik Holmström tar sig an dramat är fattigdomens grå vadmal bytt mot paljetter och spegelsalar, kick-off-möten och personliga tränare. Livet är en kyrkogård av missade möjligheter och för att hinna i kapp sig själv och sin potential vill det till att vara flexibel, nyfiken och begeistrad.

Tidsandan hellre än en explicit karaktär har huvudrollen i dramat. Ett arbetsliv till synes fritt från hierarkier, där den som får sparken blir sin egen chef och får möjlighet att skapa sin egen plattform. Där kosten på enbart ärtor är ett fritt val och det alltid går att hinna lite till om man effektiviserar sömnen till bara en timme.

Sedan starten av Malmö dockteater 2014 har Erik Holmström häcklat samtiden i en rad vassa uppsättningar som ”Funktionell dumhet”, ”Skvalpet” och ”Det nya riket”. Med ”Woyzeck” inleder han ett treårigt samarbete med Helsingborgs stadsteater samtidigt som verksamheten drivs vidare på hemmascenen, närmast med en parallell premiär av pjäsen i delvis annorlunda utformning.

För den som förväntar sig att få se dockor blir uppsättningen förstås en överraskning. Naturtrogna kopior av aktörerna finns verkligen på scenen men används sparsmakat. I stället gör sig skådespelarna till sina egna dockor. Stiliserade karaktärer som agerar på befallning; kysser ”innerligt”, ”levererar” på jobbet och låter leendet ”infinna sig”.

Medan Holmström tidigare arbetat med små medel och nyanser går han nu all in med extra allt. Visuellt mer bländande än den mest påkostade mello-show och med en text som på en gång gestaltar och kommenterar förloppet, samtidigt som själva teaterupplevelsen lyfts in på scenen som en del av den självbespeglande samtidsanalysen.

Och det är briljant i sina delar, en skarp och avslöjande blick på managementkulturen vars människosyn är minst lika full av destruktivt förakt som någonsin Büchners 1800-tal. Men i sin iver att få allt sagt samtidigt överröstar texten sig själv och de vassaste skärvorna trubbas av i centrifugen av konkurrerande uttryck.