Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Moa Berglöf: "Michelle Obamas stjärnglans går inte att ifrågasätta."

Michelle Obama i Globen i Stockholm.Bild: Henrik Montgomery/TT
Behöver man prata om politik för att vara politisk? Jag frågar eftersom jag häromkvällen lyssnade på Michelle Obama, den amerikanska expresidentfrun, och upplevde någonting annat än de recensenter som nu klagar på allt från biljettpriser till brist på aktivism från den som mer än många andra varit symbolen för hopp och förändring.
Michelle Obama har skrivit en bok om resan från den fattiga delen av Chicago till maktens korridorer i Vita huset och samlar nu tiotusentals fans vid varje stopp på bokturnén. Dagen före besöket i Stockholm har hon varit i Köpenhamn, på torsdagen besöker hon Oslo.
Låt mig först konstatera att sådana här proffsproducerade framträdanden är vad de är. Det är snyggt och det är snällt. De 15 000 i publiken är på bra humör, för Michelle Obamas stjärnglans går inte att ifrågasätta. Hon är charmig. Hon är rolig. Hon har en livshistoria som saknar motstycke.
Hon är provocerande bra på att undvika alltför heta politiska frågor, men å andra sidan: Det är boken som står i centrum, och den som hade förväntat sig pikanta avslöjanden eller politisk agitation kan inte ha läst en enda politisk självbiografi de senaste åren.
Dagen efter läser jag recensionerna. ”Kan ett samtal vara värt 3 000 kronor, som de dyraste biljetterna med råge passerar”, frågar sig Expressens Valerie Kyeyune Backström. ”Vi som väntade oss extas, tungomål och amerikanskt tårdrypande tal blev besvikna”, klagar Aftonbladets Natalia Kazmierska och konstaterar att ”de vanliga biljetterna kostade runt 3000 spänn, och VIP-biljetterna med möjlighet att skaka Michelle Obamas hand låg på över 10 000 kronor”.
Förutom att det verkar råda viss förvirring kring de egentliga biljettpriserna, som jag gissar kommer sig av att recensenterna knappast själva betalade sina biljetter: Vad hade de förväntat sig? En gratis workshop i politisk strategi? Ett anti Trump-möte? En kram?
”På många, faktiskt på flertalet, sätt rör det sig om ett osmakligt självförhärligande”, skrev danska Ekstrabladet efter tisdagens framträdande i Köpenhamn. ”Hur mycket vass förstadamvisdom får man för 3 500 kronor?”, surade Berlingskes recensent.
Jag betalade 1 000 kronor för min biljett. Visst, jag hade kunnat lägga den summan på att istället höra ”Omgiven av idioter”-författaren Thomas Eriksson förklara att människor kan sorteras i färger. Eller dubblat den och, apropå osmakligt självförhärligande, fått lyssna till Jordan B Petersons tolv livsregler (de dyraste biljetterna till Petersons kommande föreläsning i New York kostar för övrigt runt 5 000 kronor).
Istället valde jag att höra på en människa som förvisso inte agiterar, men vars hela liv har varit och är politiskt. Det var inget väckelsemöte. Det var inte amerikanskt tårdrypande. Det var stundtals alldeles för bekvämt. Men det var också två timmars flykt undan politisk apati, en stund av egen självrannsakan och en insikt om att hur mycket man än pratar om politik kommer inte förändringen förrän man själv börjar vara den.
Gå till toppen