Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Också lyckliga finnarna missnöjesröstar.

Sannfinländarna ser ut att skrälla i söndagens val. Högerpopulisterna som sprack och räknades ut är tillbaka. Med kraft.

Klimatet är en het fråga i valet.Bild: Heikki Saukkomaa
HELSINGFORS
När Finland går till val finns Sverige med. Det nya svarta narrativet, berättelsen om ett Sverige där utvecklingen går åt fel håll, skapades ju främst för utlandsbruk. Det avskräckande exemplet. Medan det här hemma är lätt att skratta åt nonsens som last night in Sweden.
Den finska valdebatten innehåller också en egen berättelse med sorgkant: sexbrott med minderåriga offer och flertalet utlandsfödda gärningsmän. Polisen har i vinter utrett ett trettiotal sådana fall i Uleåborg i norra Finland.
Med rätta har det här fått stor uppmärksamhet i valdebatten – och sedan blåsts upp ytterligare av de högerpopulistiska Sannfinländarna.
I den sista stora mätningen från public service-bolaget Yle före söndagens riksdagsval är Sannfinländarna näststörsta parti med 16,3 procent av rösterna. Lite större är fortfarande Socialdemokraterna med 19,0 procent, medan liberalkonservativa Samlingspartiet och Centern ligger på 15,9 respektive 14,5 procent. Följt av de grönas 12,2.
Världens lyckligaste folk röstar alltså också på ett missnöjesparti. Paradoxalt nog.
Sannfinländarnas framfart förklaras med invandringsfrågan, men inför valet har också klimatet seglat upp och partierna tävlar sig nu gröna.
Inspirerade av Greta Thunberg samlas unga på riksdagshusets trappor varje fredag, förra helgen drog en stor klimatprotest genom Helsingfors gator och valdebatterna har fokus på detta. Dessutom är de grönas partiledare Pekka Haavisto mångas favorit för statsministerposten. Klimatsamvetet driver på debatterna.
Medan Sannfinländarna har positionerat sig som det klimatskeptiska alternativet för dem som vill köra bil och äta kött – i motsats till de cyklister och veganer som högerpopulister gör sig så lustiga över.
Sannfinländarna är alltså en faktor att räkna med, men ministerposter är knappast att vänta. Inget av de stora partierna tycks vilja samarbeta med dem, främst på grund av människosynen. Också i Finland upplevs hotet mot den liberala västerländska demokratin. Som Helsingfors tyngsta politiker, borgmästare Jan Vapaavuori från Samlingspartiet, formulerat det så finns det värden i en rättsstat som inte är förhandlingsbara, och inte heller kan tecknas ner.
Världens lyckligaste folk? Det får stå för FN:s The World Happiness Report, men rätt nöjda med tillvaron är de i Finland. Ett litet nordiskt land som lyckats säkra sin plats i väst med hjälp av EU, som vet vikten av goda relationer till ryssen, men inte gör något stort nummer av säkerhetspolitiken, som låter vardagen flyta på. Ett land som andra i Norden.
Lycka? Nja. Men ett gott liv.
Regeringen med Centern och Samlingspartiet som de två stora avgick i början av mars när dess stora social- och hälsovårdsreform gick i stöpet. Det kan låta konstigt att en förvaltningsreform så totalt kan dominera, men regeringen hade satt hela sin prestige på spel här. Det handlar om politikens mest centrala frågor: dels centrum mot periferi, dels framtidens välfärd. Och så makten. Centern, som drev reformen hårdast, tänkte mindre på att hela landet ska leva än på att glesbygden ska göra det – och mest på att Centern ska överleva. Samlingspartiet såg chansen att privatisera mera.
Väljarna såg på – och skakade på huvudet.
En av valets viktigaste frågor är läggspelet med en åldrande befolkning som kräver allt mer avancerad vård. Vem ska vårda? Vem ska betala? Vanvårdsskandaler på privata vårdhem gör bilden på pricken lik den i många andra västländer. Barnafödandet minskar och invandringen borde öka för att jämna ut kurvorna. Och Finland är inget invandringsland.
Det som verkligen gör Finland till ett land bland andra i Norden är populisterna och invandringsfrågan.
Inför det svenska valet i höstas undrade finska journalister varför så mycket kretsade kring Sverigedemokraterna. Varför inte göra som i Finland? Ta med högerpopulisterna i regeringen. Avväpna dem, låta dem visa upp sin okunskap och oförmåga.
Sannfinländarna blev en del av regeringsunderlaget våren 2015 och i mötet med verkligheten – inte minst eurokrisen och flyktingströmmen 2015 – visade sig partiet inte stå pall. Det gick som för trollen i solen: det sprack. Ministerposterna och riksdagsplatserna stannade kvar hos den nya gruppen Blå framtid, medan Sannfinländarna tog över namnet och pengarna. Och ställde upp igen.
Så var det smart att ta med Sannfinländarna i regeringen? Lyckades avväpningen?
”Nej, det var inte lyckat. De andra partierna har inte varit tillräckligt medvetna för att balansera de värsta kraven, som att stoppa familjeåterförening och minska rättsskyddet, besvärstider och juridisk assistans till flyktingar”, säger Eva Biaudet, som kandiderar för liberala Svenska Folkpartiet. Retoriken är värre än någonsin, menar hon. Och Sannfinländarna behöver inte ens sitta i nästa regering, de andra partierna är så rädda att förlora väljare så att de inte ens står upp mot dem, hävdar hon, med adress till Socialdemokraterna.
Finsk politik är pragmatisk. Det största partiet får bilda regering och skrapar ihop en majoritet bakom sig, minst 100 riksdagsmandat. I princip brukar alla kunna regera med alla och regeringsprogrammet är som hugget i sten. Det betyder att också mindre lockande parter kan vara med, men inte får utrymme att solospela.
Ändå var det inte så klokt att ta in Sannfinländarna i regeringen om tanken var att på det sättet klippa vingarna. Högerpopulisterna har nu en position i politiken och tänker inte släppa den.
Gå till toppen