Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Johanna Gredfors Ottesen: Theresa Traore Dahlbergs konstnärliga trådar löper samman i Höganäs

Ett konstnärskap som jagar svar i svensk industrihistoria landar mjukt i brukstraditionens Höganäs.

Theresa Traore Dahlbergs utställning på Höganäs museum pågår till den 19 maj.Bild: Theresa Traore Dahlberg
Konstnären Theresa Traore Dahlberg är förmodligen mest känd som filmaren bakom "Ouaga Girls" (2017). Men i år har hon också fått Beckersstipendiet, ett av landets största, som delas ut av Lindéngruppen.
I början av året visade hon en stor utställning på Färgfabriken i Stockholm. Och nu har den flyttats till företagets hemmaplan Höganäs. Museet ligger bokstavligen vägg i vägg med Lindéngruppen – ett lyckat exempel på god grannsämja.
Här visas verk som kombinerar skulptur, installation och projiceringar på duk. Antalet verk är begränsat, men innehållet desto större: med några få grupper av verk tar sig konstnären an teman som spänner över arbetet som begrepp, kulturarv och identifikation. Hon har dessutom producerat en parallell utställning på Burkina Fasos nationalmuseum, som genom video visas även här.
Den parallella utställningen anger ett slags grundton där industrin, både som ett närvarande kulturarv och som en ständigt pågående process, har betydelse för verken. I Burkina Faso har Traore Dahlberg väckt liv i sin pappas sedan länge nedlagda kassettfabrik, packat upp gamla maskiner och återinstallerat dem. Verket ger eko in i utställningsrummet i Höganäs och förenar sig med den andra delen av utställningen, som koncentrerar sig på arvet från den svenska industrin.
Det är tydligt att Traore Dahlberg intresserar sig för lämningar i postkolonialismens kölvatten, men också för postindustrialiseringen i den skepnad den haft under 1900-talet. Så framträder även en fin liten koppling genom att förlägga den här sortens utställning till en ort som Höganäs, där en stark brukstradition slocknat och gett plats för någonting annat. Liksom i Färgfabrikens lokaler är arvet från industrin ständigt närvarande här.
I utställningens stora verk ”Coppers” visas en stor hängande installation som består av mönsterkort i koppar från en nedlagd svensk industri. Korten länkas samman med bomullstrådar, vilka också broderats i mönsterkortens hål. Bomullen har spunnits av kollektiv i Burkina Faso, där kvinnor som anklagats för häxeri samlats.
Det är ett fint exempel på Traore Dahlbergs sätt att arbeta med föreningar av olika slag, inte minst materialmässigt med dess tunna koppar och grova bomull. Hon gör verk som väcker lust att röra vid, känna och titta på, verk där materialen separerats från sin ursprungliga funktion. Men här förenas också idéer om arbetet, som i olika former är gemensamt för de flesta människor.
Genom att närsynt granska de små komponenterna kan man finna spår av människan bakom, som i de stora kretskorten som vart och ett signerats personligen av arbetarna i fabriken. Egentligen har de tjänat som kontrollverktyg, för fabriksapparaten att kunna utkräva personligt ansvar då produktionskedjan brutits. I efterhand, och lyfta ur sitt sammanhang, kan de ge ett slags form till och erkännande av den mänskliga handen bakom arbetet.
Det industriella kulturarvet är en viktig källa för många människor att finna sina egna berättelser. Genom olika kombinationer och sammansmältningar av dessa gräver och nystar Traore Dahlberg i frågor om demokrati, representation och identifikation – och det är någonstans i den zonen som hon fångar relationen mellan det personliga och historiska och det egna jaget och samhället.
I Höganäs ryms många invånares berättelser i den industriella historieskrivningen, i spåren av en mångårig keramisk produktion. Här syns inte sällan en stor yrkesstolthet i skärningspunkten mellan massproduktion och konstnärligt arbete, där enskilda arbetare uppmärksammats för sin skicklighet eller uppfinningsrikedom. Jag tänker att tillverkningsindustrins kulturarv är fullt av sådana små spår, ekon av de stora industriapparaternas maktutövning över den lilla människan, men också av en tradition där arbete fungerar som något identitetsskapande och meningsfullt.
Så löper trådarna i utställningen samman, snyggt sammanhållna av relationen mellan människan och en utdöende produktion. Theresa Traore Dahlbergs verk får mig att fundera över hur vi kommer att bevara minnen av det arbete som utförs idag – ett snabbt snurrande, ständigt skiftande sammelsurium av konsulttjänster, bemanningsföretag och bristyrken. Det blir en uppgift för kulturarvsinstitutioner att bita i framöver.
Gå till toppen