Kycklingar har skållats levande i Guldfågelns slakteri på Öland, rapporterade Ekot (14/4) på palmsöndagen, som inledde denna kycklinggula påskvecka.

”Om de hunnit vakna upp från bedövningen när de kommer till ’skållen’, har de bränts i det heta vattnet. Och det får man utgå ifrån är både smärtsamt och ångestframkallande”, sade professor Lotta Berg från Nationellt centrum för djurvälfärd i radion. Företagets förklaring att "bara" något tiotal djur – av de totalt 25 miljoner som slaktas här varje år – visat sig leva vid skållningen gör det inte mindre olustigt.

Det blir ytterligare en komplicerande faktor inför årets stora mathelg. Ytterligare en påminnelse om att djurhållning i industriell skala inte är okomplicerat – och att vi som konsumenter måste ta ansvar för våra val.

Så vad i hela friden kan man äta i påsk?

När jag var barn kunde det vara svårt att handla mat för att pengarna inte ville räcka. På 60-talet gick nästan en fjärdedel av hushållens utgifter till mat, idag bara drygt en tiondedel. Idag är det komplicerat att handla mat av flera helt andra skäl.

Första stoppet i butiken efter grönsaker och frukt – där det viktiga är att se till att äpplena är svenska, allt annat vore dumt här på gränsen till Österlen – är kyldisken med kyckling. Här blir det svårt på riktigt. Storkyckling? Filéer till extrapris? Efter nyhetsbilderna där kycklingar vispas iväg till slakt så vingar och ben knäcks får det bli den dyra som kallas ”reko”. Då litar jag på märkningen att den är slaktad hemma på gården, utan att för den skull tro på någon riktig Bullerbyidyll.

Och så fortsätter det. Grisrevben? Kassler? Den billigaste köttfärsen, 20 kronor per kilo, i början av påskveckan? Glöm det. Svinen är kloka som hundar, men lever trångt i hallar och slaktas sedan i stora fabriker. Ofta efter vidriga transporter.

Också nötköttet kan vända i magen hos den som tänker på uppfödning och slakt. Det talas så fint om svensk djurhållning och jämfört med produktion på flera andra håll i världen är den bättre. Men det betyder inte att det inte finns potential att förbättra – och där kan vi som konsumenter ställa krav. Rösta med plånboken.

Alla producenter kan kanske inte bli som skånska Ängavallen, med utedjur, utan slakttransporter. Ändå kan det vara ambitionen. Det blir mycket dyrare, men billigt kött är inte bara fel. Det är dubbelfel: mot djuren och mot klimatet. Animalieproduktionen står för cirka 15 procent av utsläppen av växthusgaser, enligt Jordbruksverket: "Konsumtionen av kött är därför – oavsett var och hur det har producerats – förknippad med stor klimatpåverkan."

Att äta mindre, men bättre, kött är en bra idé. Vardagen som vegan eller vegetarian kräver kunskap och planering, men att äta som flexitarian – vegetarian på deltid – är enkelt. Pasta kräver faktiskt inte slentrianmässig köttfärssås.

Så äter också svenskarna sedan några år mindre importerat kött, mer svenskproducerat kött och mindre kött totalt, visar statistik från Jordbruksverket. Fast ändå mycket i en internationell jämförelse.

Ägg? Självklart i påsk. Gott, nyttigt och roligt att rulla utför kyrkbacken på påskdagen. Fast från höns som lever sitt liv på en yta stor som en A4? Håll koll bland äggkartongerna.

Lamm? Djur som fått gå fria på Österlens ängar, och slaktats hemma på gården låter bra. Men i vår lokala Ica finns bara nyzeeländskt; oklart hur det producerades och hur slakten gick till, men hur som helst har det åkt över halva klotet.

Lax? Vildfångad hittar jag inte och under tiden som korrespondent i Norge såg jag en fiskodling för mycket för att med någon större entusiasm välja den odlade.

Sill, då? Fet fisk från stora delar av Östersjön innehåller höga halter av dioxin och har förbjudits i EU – också som djurfoder. Men den får ätas i Sverige. Barn och gravida uppmanas att inte äta fet Östersjöfisk mer än tre gånger per år. Fast problemet är att det inte alltid går att säga var fisken kommer från. Tidningen Sveriges Natur avslöjade ifjol att Sverige inte klarar kravet på spårbarhet: när fiskebåtarna landar fångsten måste de uppge var den är fångad, men när den inlagda sillen, bearbetad fisk, säljs vidare upphör det kravet.

Här är det upp till oss konsumenter att välja tillverkare som tar det här på allvar.

Torsk borde inte få fiskas alls i Östersjön, beståndet är på gränsen till kollaps. Och vad gäller ål så är Fiskguiden från WWF supertydlig: ”undvik att äta all slags ål”.

Mycket att tänka på. Och då har jag inte ens nämnt sockret, eventuella azofärger i smågodiset eller olika aspekter vid ekologisk produktion. Som dioxin i ekoägg – en effekt av att det finns fiskmjöl i fodret.

Att bara tro att myndigheterna fixar det här eller helt enkelt inte bry sig, är ignorant. Men det gäller att inte krokna under ett tungt samvete. Klimatångest och matoro går att förstå, fast särskilt stor nytta gör den inte. Bättre då att travestera fackkämpen Joe Hill: Gråt inte, se till att lära dig mer och ställ krav.

När det gäller klimatet är det inte i första hand våra enskilda konsumtionsval som avgör. Här behövs förändringar på samhällsnivå. Tydliga åtgärder som biter. Politiska beslut som styr energi, produktion, infrastruktur och transporter samt ny smart grön teknik.