Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Jesper Svenbro: Notre-Dame har brunnit

”Detta är ett Nattvardens instiftande som låter Tuppen / överleva sin passage genom elden”, skriver Jesper Svenbro i en nyskriven dikt.

Notre-Dame brinner 15 april, 2019.Bild: Thierry Mallet
Paris kilomètre zéro
Matt. 26:61
Med dig brukade jag på 80-talet ta förortståget in till Paris
för att uppsöka Notre-Dame och lyssna
till den ständigt pågående orgelmusiken
i det friska dunklet under rosettfönstren.
Du var kanske fem år
när du myntade ordet orgelbrass
och så markerade din entusiasm när organisten kopplade på alla stämmor,
ordet uttalat med en för mig
gripande landskronitisk accent
(som jag själv tvivelsutan var upphov till). — Den här väldiga orgeln
har tydligen klarat sig genom branden,
konstaterar jag denna alldeles särskilda Skärtorsdag:
Notre-Dame har brunnit
men tydligen inte brakat ihop.
Kommer det stora rosettfönstret i sydfasaden
att kunna stabiliseras i tid? Har den våldsamma temperaturhöjningen
inneburit en ”efterbränning” av glaset
och modifierat den strålande färgrikedomen?
Tuppen som satt högst upp
på mittskeppets tornspira
tycktes inledningsvis kunna räknas till de förlorade attributen
men efter att i ett osannolikt utdraget ögonblick
ha störtat med spiran ner genom eldhavet tvärs genom mittskeppets valv återfanns den
bland spillrorna inuti kyrkan,
på golvet i koret framför huvudaltaret och dess bländande krucifix.
På ett foto från rue du Cloître står en man
med den ärggröna tuppen i famnen,
den mäktiga vindflöjelns bronstupp.
Den behöver inte kopieras,
bara rätas ut för att åter kunna träda i tjänst.
Och eftersom vi har Skärtorsdag
tänker jag på nattvardsberättelsen hos aposteln Bartolomeus,
som gett oss en underbar,
alternativ version
av Nattvardens instiftande
där Lammet ersatts av Tuppen:
”Liksom den här tuppen har dött ska också jag dö”, säger Jesus
för att därefter vända sig direkt
till den slaktade och redan tillredda tuppen
som väntar framför de församlade lärjungarna:
”Jag säger dig, tupp, du kommer att leva som du levat tillförne,
du ska få vingar och flyga iväg för att tillkännage dagen
då jag ska utlämnas.”
Och tuppen hoppade till på fatet och flög sin kos.
Jesus sa till Mattias:
”Ser du, det flygfä som du slaktade för tre timmar sen
har nu uppstått
och återfått livet.
Så ska jag korsfästas och mitt blod
ska bli folkens frälsning.”
Detta är ett Nattvardens instiftande som låter Tuppen
överleva sin passage genom elden
för att en dag kunna återuppta sin roll — som vindflöjel i det höga.
Den ska vittna om vinden,
Guds egen vind eller den helige Ande
som jag så många gånger hade rakt i ansiktet när jag hemifrån skyndade
till metrostationen Cité. Vilken motvind jag hade!
Och nu upprepar jag: Viollet-le-Duc is fallen indeedust.
En dag efter påsk 1978 — det kunde ha varit i dag! — stapplar jag ut i solskenet
från Shakespeare & Co., Paris kilomètre zéro,
och blickar upp mot tornspiran på Notre-Dame
varvid jag med min nyinköpta Finnegans Wake i handen
ljudligt hörs profetera:
Bygmester Finnegan, Rejoyce!
Till min dotter Anna Rosario.
Gå till toppen