Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Är röda drömmar ett minne blott?

Före detta statsminister Tage Erlander (S) och skådespelaren och regissören Hasse Alfredson språkar på en miljövårdskonferens i ABF-huset i Stockholm 1972.Bild: Lennart Nygren/SvD/TT
Till synes har Socialdemokraternas politiska innehåll svårt att övertyga stora delar av tilltänkta väljargrupper. Därtill visar valda företrädare en tämligen återhållsam inställning i viktiga rättvisefrågor som av tradition finns på partiets programbeskrivning.
Förvisso är detta ingen oväntad verklighetsbild eftersom den nuvarande S-Mp regeringen har ställt sig märkbart nära den marknadsliberala mittfåran. Dessutom en viljeinriktning Stefan Löfven uttalat och eftersträvat, allt sedan han blev vald till partiets ordförande 2012.
Trist nog sker en sådan förändringsprocess i en tid när löntagarnas intresseorganisationer, som viktiga medaktörer i samhällsbygget befinner sig under besvärliga omständigheter på områden där man inte utan blod, svett och tårar uppnått viktiga framgångar för medlemmarna. Som exempel visar detta på regeringens tydliga intentioner om att begränsa strejkrätten och förändra lagen om anställningsskydd.
Därtill går det att ta del av oroväckande medieuppgifter om ökat antal anmälda arbetsplatsolyckor. I sammanhanget vad gäller en säker arbetsmiljö och trygga anställningsvillkor, finns det anledning att uppmärksamma förtroendevalda skyddsombuds begränsade handlingsutrymme utifrån en obehaglig tystnadskultur, som tenderar få fäste på våra arbetsplatser.
Ett annat dystert ämne är den senaste justeringen av vår allmänna pensionsnivå, vars resultat inte utlöste någon större glädje för fattigpensionären, vilket också innebär att dem som idag innehar en låg löneutveckling kan knappast förvänta sig något positivt utfall på sitt framtida pensionsbesked.
Dessutom har överenskommelsen en beklagansvärd udd riktad mot kvinnor som utför fysiskt ansträngande arbetsuppgifter.
Jag tänker bland annat på dem som utför viktiga samhällstjänster inom vård, skola och omsorg. Tveklöst mycket betydelsefulla välfärdsområden som numera befinner sig i ett förhållande till marknadens krassa verklighet under stressade tidsmarginaler och fysiskt ansträngande arbetsvillkor.
Omständigheter i en arbetsmiljö som riskerar att förorsaka allvarliga misstag i vården men också svåra belastningsskador för vårdanställda som kan innebära smärtsamma följdverkningar vilket inte sällan medför ofrivilligt förtida pensionsavgång.
Dessvärre finns det ingen godtagbar försäkring som ger ekonomisk trygghet för den typ av skador, då bevisbördan vilar tungt på den drabbade individen.
Att lämna vaga löften om välfärdsreformer och uppmana medborgarna att invänta den demokratiska beslutsprocessen är inte nöjsamt när verklighetens knappa resurser ständigt gör sig påmind, samtidigt som förväntad samhällsservice visar sig innehålla alltför stora brister. Detta bekräftar inte minst mediala reportage om försäkringskassans rigida tolkning av sjukskrivna arbetsförmåga och uppseendeväckande missförhållande inom vår gemensamma äldreomsorg. Trist nog, ämnen som uppenbart är lågprioriterade hos den politiska beslutsordningen.
Med en stilla reflektion utifrån hittills nedtecknade rader går det sannolikt att finna delsvar på varför trogna S-sympatisörer har valt att visa sitt missnöje genom sin röstsedel adresserad till stöd för populistiska enfrågepartier, med allt vad det innebär, i fråga om konsekvenser som träffar den parlamentariska ordningen.
När så väljarna inte känner igen sitt arbetareparti bör ingen bli överraskad om någon lånar en versrad av Hasse och Tage; ”Var blev ni av, ljuva drömmar.....” ?
Olle Pålsson
Gå till toppen