Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Henrik Bredberg: Att råna ett barn.

Värdefull blomma.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Tolvåriga Klara och hennes kompisar hade sålt majblommor för 800 kronor när tre äldre ungdomar dök upp och rånade Klara på kassan. De ryckte till sig hennes väska och försvann.
SVT Nyheter berättar om majblommerånet och återger statistik som visar att rån mot barn har ökat oroväckande under 2019. Berättelserna är ungefär desamma. Offren omringas av äldre ungdomar som tvingar av dem mobilen, hörlurarna, jackan, pengarna eller skorna. Ibland förekommer våld, ofta räcker skrämselvapnet.
Störst är ökningen i Stockholm och polisregion Syd.
Rädslan och otryggheten biter sig kvar. Det är ingen gissning. Studio Etts reporter Katarina Gunnarsson har följt upp sitt radioreportage från 1999 om den första vågen mobilrån. Tjugo år senare har hon intervjuat rånoffren igen. Samma ord återkommer. Kränkningen. Förnedringen. Frustrationen. Oron. Den kan sitta i länge. Liksom en misstro mot personer med invandrarbakgrund.
För rånarna är ofta ungdomar från utanförskapsområden. I Studio Ett i förra veckan återgavs hur ungdomar från mindre välbeställda kvarter i Malmö kan kalla rikare bostadsområden för ”Skafferiet”.
Två röster ur denna rapportering är särskilt värda att återge.
Dels Ferhat Kalkan, polisinspektör i Farsta, som ser rånarnas vårdnadshavare som ett av problemen – många verkar sakna insikt om vad deras barn sysslar med. Och de väljer ofta att tro på sina barn, trots att polisen kan ha överväldigande bevis.
Dels rånade Klaras mamma, som till SVT säger att även förövarna, de tonåriga rånarna, är svikna:
”Det är klart att min första tanke, när reptilhjärnan fick bestämma, var att ge dem stryk på torget, men vi måste nå barnen innan det blir så här illa … Vi kan inte ha ett samhälle där barn rånar barn.”
Det är inte mjäkigt, inte överslätande mjukt. Det är kloka ord av en ansvarsfull men orolig förälder.
Gå till toppen