Det börjar så oskyldigt med en upphittad väska på tunnelbanan. Eftersom ingen svarar när Frances (Chloë Grace Moritz) ropar in i hittegodsluckan – service- och samhällsinstanserna är överhuvudtaget usla på att hjälpa till i den här filmen – bestämmer hon sig för att återlämna den själv.

Så möter hon Greta, som bjuder på kaffe och spelar Liszt på pianot för henne. Frances har just förlorat sin mamma, så hon blir rörd när Greta börjar prata om kärlek, förlust och ensamhet. Hon lämnar sitt telefonnummer. Snart ringer telefonen dag och natt. Den nya vännen är omättlig och går inte att skaka av sig.

Neil Jordans ”Greta” börjar som en klassisk stalker-thriller, men spårar glatt ur och blir efterhand en obalanserad mix av seriöst menad genreövning och en emellanåt ändå ganska festlig bisarr parodi. Isabelle Huppert ger fullt ös i rollen som Greta, och som så ofta nuförtiden är hon vida bättre än filmen hon är med i förtjänar.

Just när det börjar bli otäckt bryts stämningen med komiska överdrifter. Det är riskabelt. Jordan klarar inte att upprätthålla båda stämningslägena. Greta laddas med för lite psykologisk makt för att bli riktigt skrämmande: mot slutet är hon ett omnipotent monster och om inte förr så kantrar filmen här helt över i skräckkomedi.

Det har absolut sitt underhållningsvärde, men svär på ett knasigt sätt mot andra aspekter av filmen – som det här med samhällsinstansernas svek. Frances ringer upprepade gånger polisen, som bara skakar oengagerat på huvudet. Det görs ett så pass stort nummer av detta att det ett tag verkar som om Jordans egentliga ärende är att kritisera ordningsmaktens handfallenhet och resursbrist.

”Greta” är snygg att titta på och Huppert har sina magnifika stunder, men jag skrattar mer än jag blir skrämd. Tyvärr är jag inte säker på att det verkligen är det som är meningen.