Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Men glastaket har flera skikt.

Kvinnorna i Westeros vill sitta på järntronen. De griper makten och använder den. Som, ja, män. Ett bra recept också i svensk politik.

Annie Lööf och Ebba Busch Thor.Bild: Henrik Montgomery/TT
Två avsnitt in i sista säsongen av maktsagan Game of Thrones verkar det uppenbart:
Det blir en tjej. En kvinna kommer att sitta på järntronen, maktcentret för de sju kungarikena. Frågan är bara vilken och hur många liv det kräver. Hur som helst har kvinnorna gått från offer till maktspelare, på egna meriter, med egen list och egna vapen. Några är födda tätt intill makten, men tronen närmar sig alla helt utan könskvotering.
Kvinnorna i Westeros har fått nog. I detta drama av is och eld reser de sig och visar sig vara minst lika grymma och maktkåta som männen.
Blir det Sansa Stark, Cersei Lannister, Daenerys Targaryen eller Arya Stark som äntrar järntronen? Just nu lutar det åt Arya, men minns hur kvickt folk i den här serien blir ett huvud kortare. Och sista säsongen sniglar ju sig fram med bara ett avsnitt i veckan.
Spelar kvinnornas frammarsch någon roll för den värld de kämpar om att få härska över – så där som feminister ibland vill framhålla att kvinnliga ledare ger en bättre värld?
Knappast. De vill ha makt eller hämnd eller bådadera.
Som kolumnisten Alyssa Rosenberg så väl formulerade det i Washington Post under säsong sju så slår kvinnor som våldtas eller förslavas tillbaka, ”hon planerar ditt mord, förbannar det ofödda barnet i din livmoder, bränner ner din huvudstad, bombar din helgedom, låter dig slitas i stycken av hungriga hundar eller lämnar dig att förblindas och torteras av en zombieriddare”.
Statsvetare har pekat på att kvinnor och män beter sig olika i politiken, inte minst att kvinnor fokuserar mer på mjuka frågor som har att göra med barn och familj. Och jämställdhetsarbetet drivs i högre grad fortfarande av kvinnor, lite som om mänskliga rättigheter åt alla oavsett kön vore en fruntimmersfråga.
Men den som vill nå maktens topp måste våga och vilja mer. Hen behöver stå pall och sticka ut. Säga vad man vill om den föga framgångsrika brexitkämpen Theresa May, men tåga är det i henne. Och Angela Merkel är envis som synden. De är inte med i matchen för sina mjuka frågors skull.
Det är inte heller de unga kvinnor som axlat rollen som partiledare i Sverige de senaste åren.
Anna Kinberg Batra hade varit gruppledare i riksdagen och ordförande i finansutskottet och EU-nämnden och det var inte för att hon är kvinna hon tvingades bort, det var öppningen mot SD som blev början till slutet. Fast ja, hon agerade också duktig flicka och axlade ansvaret när Fredrik Reinfeldt bara dröp av. Istället för att tydligt sätta ner foten och tala om vad hon ville och skulle.
Efterträdaren Ulf Kristersson får nu se sig förbisprungen av Kristdemokraternas Ebba Busch Thor. Kaxigt lyfter hon sitt parti och sin personliga rankning. Utan att darra på manschetten är hon redo att kroka arm med högerpopulisterna. Allt för makten.
Annie Lööf står heller aldrig med huvudet på sned.
Valhöstens tydligaste svenska politiker höll fast vid sitt löfte att inte ge SD inflytande över regeringspolitiken. Att hon då samtidigt bidrog till att alliansen sprack och Stefan Löfven kunde fortsätta som statsminister krävde mycket ryggrad. Annie Lööf visade sig stå pall, hon var hard as nails och pressade fram det där 73-punktsprogrammet som ingen är helt nöjd med, men liberaler har skäl att imponeras av.
Inte så konstigt då att hon blivit föremål för en fullkomligt sanslös hatkampanj. Hon utmanade inte bara politiska fiender utan hela bilden av hur kvinnor ska vara.
Nu står Liberalerna inför ett skifte. Och visst finns det några män med i startfältet inför partiledarvalet i juni, men stalltipset just nu är att Nyamko Sabuni tar hem titeln.
Det tycks ju finnas en social beställning på starka kvinnor och hon är orädd och tydlig. Hennes akilleshäl stavas SD – som hon är redo att samverka med i utskotten. Hon är också kritisk till 73-punktsöverenskommelsen som Liberalerna i hård debatt inför öppen ridå valde att ställa sig bakom, för att leverera liberal politik och hålla antiliberala SD från makten. Samtidigt har Sabuni mycket av vad Liberalerna behöver. Tydlighet och förnyelse, inte minst.
Flera allianspartier är alltså redan i starka kvinnors händer. Pikant nog har de "feministiska" partierna V och S män som ledare.
Det är inte så att Socialdemokraterna inte har duktiga kvinnor. Det är bara det att Anna Lindh mördades och att Mona Sahlin lät sig tvingas till ett samarbete med V som hon inte ville ha – och kraschade – och att Margot Wallström har roligare saker för sig än att leda partiet.
Under sin tid som EU-kommissionär efterlyste Wallström mer jämställdhet:
”Det är inte glastaket eller ett klistrigt golv som hindrar kvinnorna, bara ett tjockt lager av män.” En annan av hennes träffsäkra oneliners gällde snacket i Bryssel: ”För att nå lika långt som en man måste man vara dubbelt så duktig. Tack och lov att det inte är så svårt.”
Glastaket har flera skikt. Ett efter ett brister de när kvinnorna marscherar och klättrar, i bransch efter bransch, på område efter område. I näringslivet, akademin, medier – och politiken. Från könsjämvikt i riksdagen och varannan damernas i regeringen till dagens läge då unga välutbildade kvinnor med vilja av stål står som partiledare.
Då ska statsministerposten inte behöva vänta länge på sin kvinna. Kan tjejerna ta sig fram till järntronen så måste det väl gå att nå Rosenbad.
Gå till toppen