Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Europas stater får inte falla till föga för lättköpta vedergällningslösningar

Ungefär en månad har gått sedan de USA-stödda SDF-styrkorna gick in i Islamiska statens sista syriska fäste, Baghouz.Bild: Maya Alleruzzo
Hur hanterar man en imploderad stat, som med hundratals år gamla tankar som grund försökt påtvinga omvärlden sina ideal genom anfallskrig?
Med just dessa ideal har de tagit kvinnor som sexslavar. De har utan varje form av respekt, misshandlat och slumpvis avrättat manliga fångar. De har utfört attacker genom självmordsbombningar varhelst de kunnat, bland annat genom flygburna terrorattacker mot USA. De har vägrat att ge upp, trots det uppenbart utsiktslösa i en fortsatt kamp och grävt ned sig i underjordiska tunnlar för kommande dödliga attacker. De har blint trott på överhögheten från någon mytisk ledare, helt i avsaknad av verklighetsförankrad världsbild.
Finns några realistiska framtidsförutsättningar för dem som stått bakom eller har deltagit i dessa avskyvärda övergrepp? Eller är lösningarna enbart fördömanden, repression och exkludering?
Staten jag ovan kort redogör för är Japan under andra världskriget. Ibland är det bra att kasta om perspektiven. Beskrivningarna skulle kunna göras mycket utförligare. Exemplen på Japans övergrepp och inhumana djävulskap är överväldigande. Mitt syfte med denna jämförelse är inte att demonisera Japan, utan att visa på likheterna mellan IS och Japans uppträdande. Men framför allt hur Japan kom att utvecklas efter kriget.
Efter kapitulationen var det en allmän uppfattning att Japan skulle sona för sina brott. Inte minst av de länder i närområdet som fått lida oerhört under de barbariska ockupationerna. Ännu i dag är frågan om ersättning till kvinnliga sexslavar ett konfliktämne i Asien.
I USA internerades i stort sett alla med japansk bakgrund, under och långt efter kriget. Alla, utan urskillning - män, kvinnor och barn. De var skyldiga enbart genom sin anknytning. I efterhand vet vi vilka trauman det skapade, vilka kostnader det orsakade och den totala meningslösheten vad avser önskvärt resultat det ledde till.
Genom framför allt general Douglas MacArthurs förtjänst fick den kapitulerade staten en ny konstitution redan 1947 och därefter påbörjades ett intensivt arbete med att integrera Japan i världsekonomin. Ungefär på samma sätt som Marshallplanen för Europas återuppbyggnad. Det är i stort sett samma tankar som USA:s före detta försvarsminister general James Mattis förespråkade avseende dagens Mellanösternkonflikt. Tyvärr fick Mattis logik ge vika för Trumps retorik.
Oavsett vad vi tycker om det som hänt i Mellanöstern, går det inte att göra ogjort. Det som är vårt gemensamma ansvar nu är att korrigera de strukturer som ledde fram till eländet. Allt i syfte att undvika att det upprepas.
Vi vet vad som händer om man skuldbelägger och lägger förlamande restriktioner på ett folk. Det mest näraliggande exemplet är Tyskland efter första världskriget, där effekterna snabbt ledde till ett nytt krig.
Efter andra världskriget blev utfallet ett helt annat. Bland annat genom de omfattande avnazifieringsprogrammen i Tyskland, i kombination med massiv ekonomisk uppbackning och integration i världsekonomi, handel, högre utbildning, idrottsligt utbyte med mera.
Omvärlden och framförallt Europa kan nu välja vilken väg man skall slå in på. Den nuvarande administrationen i USA är på väg att dra sig ur såväl Mellanösternregionen som att vara Europas främste säkerhetspartner.
Problemet ligger på Europas tröskel. I linje med det uttalat större ansvarstagande av Europas länder för kontinentens säkerhet, måste detta hanteras på ett framsynt och erfarenhetsbaserat sätt.
Europas stater får inte falla till föga för lättköpta vedergällningslösningar. Det kommer ofelbart att leda till framtida konflikter, flyktingsströmmar och regionala krig med stor spridningspotential. Vi har i närtid sett hur svårt det är att hantera detta på en gemensam europeisk nivå.
Ett resolut agerande i linje med det som erfarenhetsmässigt fungerar, kommer även att neutralisera de andra två potentiellt konfliktskapande aktörerna i regionen. Ryssland och Iran. De är i varierande grad fallerande stater, med enormt korrumperade statsledningar och imploderade råvarubaserade ekonomier. Båda försöker vara regionala stormakter i syfte att förskjuta den inhemska opinionens fokus från inrikesproblemen.
Utöver detta kan en samverkan med Storbritannien om ett ”nytt” projekt aktivt bidra till att hålla ihop såväl Storbritanniens ojämförligt överlägsna underättelsekapacitet visavi övriga Europa parat med deras månghundraåriga erfarenhet från regionen. Detta i en ambition att knyta nya europeiska band för gemensam framtida säkerhet.
Rätt hanterat kan ”Mellanösternsituationen” stå för ett utvecklingsmässigt under på några årtiondens sikt. Istället för att utgöra en generell rubrik för ändlösa konflikter.
Jörgen Hansson
Helsingborg
Jörgen Hansson är helsingborgare. Han har bland annat varit officer och reservofficer, kommunal- och landstingsråd, managementkonsult.
Gå till toppen