Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Ett farväl till kärnvapnen är inte fullt så enkelt.

Utrikesminister Margot Wallström (S).Bild: Pontus Lundahl/TT
Något förslag från regeringen om att Sverige ska ansluta sig till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen är knappast att vänta.
Det är bra.
Konventionen syftar till en global kärnvapennedrustning. Ändamålet som sådant kan ingen gärna invända mot. Men en konvention om kärnvapenförbud som inte de befintliga kärnvapenmakterna ansluter sig till är föga mer än en välvillig viljeyttring.
Samtidigt är de potentiella, negativa följderna för Sveriges vidkommande – försvars- och säkerhetspolitiskt – av att ansluta sig till konventionen uppenbara.
Utrikesminister Margot Wallström (S) ser därmed ut att ha gått förlorande ur den interna partistriden i frågan.
Sverige var drivande när konventionen arbetades fram i FN. Sverige var ett av 122 länder som röstade ja när konventionen antogs av FN i juli 2017. I augusti samma år försäkrade Wallström i en debattartikel i Svenska Dagbladet att regeringen siktade på att – efter en ingående analys – underteckna konventionen.
I utrikesdeklarationen 2018 talades det om ett "eventuellt svenskt tillträde". När Wallström i februari läste upp årets utrikesdeklaration i riksdagen konstaterade hon kort och gott att "utredningen om konventionen om kärnvapenförbud har lämnats på remiss".
När hon på måndagen (29/4) återigen tog till orda i Svenska Dagbladet om nedrustning och icke-spridning av kärnvapen, sägs heller ingenting om åt vilket håll regeringen lutar.
Den diskreta reträtten får väl därmed anses vara fullbordad. Realismen i form av Wallströms partikamrat och statsrådskollega, försvarsminister Peter Hultqvist, har segrat över idealismen.
Den svenska neutralitetspolitiken övergavs formellt 2002. Däremot består alliansfriheten. I alla fall på papperet.
Ensam är inte stark. Och med tanke på hur Sverige de senaste decennierna närmat sig Nato och USA är denna alliansfrihet i mycket en illusion.
För att underlätta ett allt flitigare samövande på svensk mark undertecknade regeringen 2014 ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Avtalet förbättrar dessutom förutsättningarna att ge och ta emot stöd från exempelvis Nato i händelse av kris och krig.
Samarbetet rättfärdigas delvis med hänvisning till att det är nödvändigt för att Sverige ska kunna delta i EU:s eller FN:s fredsbevarande insatser i olika krisområden. Men det handlar minst lika mycket om försvaret av Sverige.
Det ökade försvarssamarbetet med Sveriges grannländer och närmandet till Nato är en följd av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen, i sin tur en konsekvens av ett revanschistiskt och utrikespolitiskt allt aggressivare Ryssland som tydligt visat att Kreml struntar i folkrätten och inte drar sig för att angripa grannar militärt eller att med vapenmakt flytta nationsgränser.
Att i nuläget ansluta sig till en konvention som inget Natoland kommer att skriva under, skulle hota grunderna för mycket av det svensk försvarspolitik byggt upp de senaste åren.
Regeringens egen utredare, ambassadör Lars-Erik Lundin, avrådde från svensk anslutning. Eftersom det inte finns något krav på att de länder som har kärnvapen ska nedrusta innan förbudet träder i kraft innebär det att "de som känner sig hotade ska avsäga sig sitt skydd innan hotet är borta", påpekade Lundin.
I sitt tungt vägande remissvar varnar Försvarsmakten som väntat för att underteckna eller ratificera konventionen.
"En svensk underskrift riskerar få stora konsekvenser för försvaret av Sverige och hur Försvarsmakten löser sitt uppdrag. Samarbetet med våra partnerländer är en del av den svenska försvarsförmågan", kommenterade överbefälhavaren Micael Bydén.
Men Margot Wallström ger inte tappt. Det är också bra. Sverige ska nu bjuda in till en högnivåkonferens i juni för att driva på nedrustningsarbetet.
Efter ryska avtalsbrott beslutade USA tidigare i år att dra sig ur nedrustningsavtalet INF, som förbjuder markbaserade medeldistansrobotar. Ickespridningsavtalet, NPT, är under ständig press. Framtiden för nedrustningsavtalet Start är osäker.
Kärnvapenkonventionen blev en återvändsgränd. Men kampen för en kärnvapenfri värld måste gå vidare om än på andra vägar.
Gå till toppen