Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Hån, hat, hot. Vart tog alla vuxna vägen?

Håna, hata, hota. Frågan är vart hela det vuxna samtal som demokratin bygger på tagit vägen.

Arkitekter som Gert Wingårdh är utsatta.Bild: Hussein El-Alawi
Att tala är silver, men tiga är guld? Bara nys. Det är rätten att tycka och att uttrycka sina åsikter som är det riktiga guldet. Det måste förvaltas väl. Tas vara på.
Men idag jobbar så många så hårt för att bara smutsa ner det. Och det gäller inte bara i partipolitik och mediebranschen. Eller klimataktivisten Greta Thunberg, för den delen, som står upprätt i en storm av hån.
Sedan 2014 har svenska arkitekter och arkitektkontor systematiskt utsatts för nedsättande kommentarer i sociala medier, berättar tidningen Arkitekten (25/4).
Boende och stadsmiljö är viktigt för de flesta, det finns goda grunder för att bry sig om hur hus ser ut. Facebookgruppen som går under namnet Arkitekturupproret väcker ändå frågor: arkitekturälskare, arkitekturhatare – eller nättroll?
Svaret är väl ja, ja – och ja.
Många minns säkert hur Borlänge i höstas också i riksmedier presenterades som Sveriges fulaste stad. Som om någon auktoritet hade gjort en objektiv bedömning och rankat. I själva verket var det en kampanj från just Arkitekturupproret, medlemmarna hade valt ut Borlänge genom nätomröstning. Med tanke på hur sociala medier fungerar är frågan hur många som ens varit där.
Arkitekturupproret förespråkar nyklassicistiska byggnader och ratar modernistiska. Vacker gestaltning och skönhet sägs vara målet. Enligt Arkitekten sätter denna grupp tonen i debatten. Arkitekters arbete sågas som ”dagisarkitektur” och ”dystopiska mardrömshus”. En arkitekt som uttalat sig offentligt kallas ”ful som en rugguggla”, brevet avslutas med ”jag hoppas innerligt att det kommer gå dåligt för dig för resten av ditt liv”. En arkitekt som många älskar att hata är Gert Wingårdh, som kallas hycklare för att han ritar moderna hus men själv bor i ett hus från förra sekelskiftet. Hus som byggare idag inte vill betala för.
Enligt Arkitekten har tongivande i gruppen krävt att artikeln raderas. Istället för att bemöta den. Vad hände med det vuxna samtalet? Varför låter så många idag som förorättade femåringar?
Pressfriheten firas internationellt varje år den 3 maj. Inte för att hylla medierna, utan för att hedra uppoffringar som görs för pressfriheten och påminna regeringar om deras skyldighet att upprätthålla yttrandefriheten. En mänsklig rättighet.
Det är ett ypperligt tillfälle att fundera över vad den bittra och sura samtalstonen på nätet – hån, hot och hat – gör med det fria ordet.
Jag bläddrar i en antologi från 2011, Sociala? Medier? (Manifesto), och slås av optimismen. Det här skulle verkligen ändra allt, ge folket en röst och en kanal där det går att formulera sig mot makten. ”En av världshistoriens mest revolutionära tekniska uppfinningar”, noterar journalisten Sanna Trygg – och beklagar att detta väljs bort.
Fast då valdes det bort som trivialt. Inte som idag, då man vill tvätta händerna med Klorin efter en tur på Twitter. En efter en lämnar de kloka och engagerade, de inser det hopplösa i att försöka debattera seriöst här.
Läsarkontakter är viktiga. Och låt det vara sagt först som sist: många kommentarer är uppfordrande, uppmuntrande, utmanande. Andra rena påhopp. Jag kallas ful, dum, feg, kitslig, kall och okunnig av personer som inte delar tidningens åsikter eller inte fått sina inlägg publicerade. Manliga härskartekniker dammas av: ”käringaktigt obegåvad”. Mansplainingen triumferar: män talar om för mig vad mitt jobb går ut på. Och så får jag klä skott för hela branschens tillkortakommanden.
Fast jag har aldrig fått höra att jag liknar en vessla som blivit påkörd av en lastbil och sedan hoplappad av en full djuruppstoppare. En kommentar som sångerskan Taylor Swift återger i Elle.
Hatet kan också förmedlas med papper och penna. I ett brev till en av våra kvinnliga skribenter kallas hon "jävla hagga", ”inte bara är otroligt ful utan helt korkad också".
Efter valet har de politiska gränserna förskjutits och även gränserna för anständighet passerar nya bottennivåer, konstaterar nyhetstjänsten fPlus som intervjuat Annie Lööf (C), en av de särskilt utsatta. Lööf själv säger att den extrema högern och vänstern alltid har haft svårt för henne, men ser också förändringen:
”Nu har det kommit in en föraktfull ton och de som skriver kan vara hårt arbetande tvåbarnsfäder, eller äldre damer som sköter om sina pelargoner på Instagram.”
Pressfriheten hotas i en rad länder; makten vill inte bli granskad. Pressfriheten undermineras när journalistik avfärdas som fake news och medier kallas folkets fiende. Som i Donald Trumps värld. Pressfriheten hotas när journalister – medvetet eller omedvetet – väljer bort ämnen som kickar igång hatet: invandring, feminism, klimat. Pressfriheten utmanas varje gång nationalisthögern viftar bort seriösa medier, varje gång traditionell höger hånar ut varje rimligt samtal med liberala meningsmotståndare och varje gång vänsterflanken utifrån identitetspolitik ifrågasätter yttrandefriheten: Är du inte rasifierad får du inte tala om rasism, är du inte kvinna – och vänster – har du inget i feministforum att göra.
Det här är inte rimligt. När vulgotrollen jagar ut anständigheten från den offentliga debatten – med hån, hat och hot – drabbas hela samhället.
Gå till toppen