Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mats Skogkär: Ambassadör Juholt fixar sillmackan.

Håkan Juholt tar en selfie med hustrun Åsa vid en gejser på Island.Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Håkan Juholt skär upp inlagd sill som sedan läggs upp på små runda skivor av pumpernickelbröd. Den förre partiordföranden (S), numera ambassadör på Island, står i residensets kök och förbereder en mottagning.
En lämplig uppgift för en ambassadör? Jo, det tycker Juholt, enligt reportaget i Fokus; nu kan beskickningens begränsade medel satsas på and­ra sätt att marknadsföra Sverige, vilket detta uppdrag i mångt och mycket går ut på.
Samtidigt ger Juholts inhopp som kallskänka rubriker. Detta förväntar sig ingen av ett diplomatiskt sändebud. ”Silläventyr hos den svenska ambassadören”, skriver en isländsk mattidning. Juholt, själv journalist en gång i tiden, vet hur en medial slipsten ska dras.
”Det här är fan ambassadörskap på högsta nivå”, utbrister han inför Fokus reporter.
Formuleringsglädjen i kombination med spontaniteten blev hans fall. Och har fortsatt att ställa till det för honom. Som hans senaste blåsväder, när han som nybliven ambassadör i en intervju i Svenska Dagbladet förklarade att ”vi håller på att avveckla demokratin” i Sverige. Sådant ska en svensk ambassadör tiga om, även om det är hens djupt kända övertygelse.
Det är svårt att inte känna sympati för den yvige Juholt. På en gång både övertygad om sin egen förträfflighet och plågsamt medveten om sina brister. En klavertrampare av Guds nåde, med talets gåva och åtminstone emellanåt en befriande distans till sig själv som få andra politiker kommer i närheten av.
Det är lätt att förstå varför Juholt inte passade som partiledare. Och lätt att bli dyster vid tanken på vad det säger om den nutida politikens villkor.
Gå till toppen