Ni har säkert hört den gamla vitsen. Miljön är Kiviks marknad och en stockholmare som skryter om att han kan härma vilket djur som helst är huvudperson. Han synas av en herre i lokalbefolkningen som säger: ”Kan du harma en rögad ål, din jävel?”

I en kort mening fångas så många bilder.

Precis som svordomar, kan ett dialektalt uttryck vidga en betydelse och tillföra både färg och innehåll.

Jag älskar det svenska språket och kärleken omfattar alla varianter och uttryckssätt. Då är det lätt att känna sig sorgsen över urvattningen av dialekterna.

Utvecklingen har varit tydlig och självklar ända sedan efterkrigstiden. Ju mer rörliga vi har blivit desto viktigare har det varit med ett helt gemensamt språk som alla förstår i både tal och skrift.

De ord och uttryck som karaktäriserat olika dialekter försvinner i hög fart. Däremot går andra förändringar väldigt mycket långsammare – som ord- och satsmelodi. Det är ju fortfarande enkelt att höra i vilken landsända en person har lärt sig svenska.

Själv talar jag en Lundavariant av skånska med tungrots-r och knappt märkbara diftonger. När dialekter kommer på tal i sammanhang där få kommer från Skåne får jag ofta höra att min skånska knappt är märkbar.

Jag antar att det är en komplimang – många låtsas ju att de har svårt att förstå skånska – men jag tar det snarare som en förolämpning.

Jag tänker att min dialekt bär på min kultur och min historia. Det går att förstå saker om mig med hjälp av hur jag talar.

Andra ägnar år åt att slipa på sin dialekt, eller kanske till och med helt arbeta bort den.

Att flytta till Stockholm och glömma sin dialekt till förmån för en annan (jag garvar alltid läppen av mig åt stockholmare som tror att de saknar dialekt) måste ju betyda något. Kanske att personen är receptiv för nya intryck. Eller kanske lika gärna att Stockholmsdialekten passar den historia personen vill berätta om sig själv bättre än skorrande r, mjuka g eller ”büssar” som går till ”Lün”.

Jag tycker att vi har ett ansvar för att påminna om och bevara den rikedom som olika sätt att använda svenskan, inklusive dialekter, bjuder på. Det finns utrymme både för ett gemensamt språk där alla förstår allt och lokala variationer i såväl ordförråd som tonfall och melodi. Det vore helt enkelt tråkigt och onödigt om inte kommande generationer helt skulle förstå och uppskatta vitsen om den rögade ålen.

Bejaka skånskan!

Släpp loss diftongerna!

Bär dina nordvästskånska “U” som den sista droppen vatten!