Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ida Ölmedal: En backlash i synen på våldtäkt?

Våldtäkt hänger ihop med en mer utbredd kvinnoföraktande ideologi. Men det blir svårt att prata om när fokus hamnar på enskilda fall där ord står mot ord, skriver Ida Ölmedal.

Fredrik Virtanen anklagades 2017 för en våldtäkt som ska ha ägt rum 2006. Anklagelsen hade utretts och förundersökningen lagts ner 2012. Virtanen har anmält kvinnan, Cissi Wallin, för förtal.Bild: ANDERS WIKLUND / TT
Metoo-mikrofonen har lämnats över till mannen. I veckan kom Fredrik Virtanens bok, "Utan nåd", ut (Peter Fällmar Andersson recenserade den på kultursidan förra fredagen). Det är bra att hans berättelse, som dock ska ses i ljuset av en förtalsutredning mot Cissi Wallin, ges ut.
Men med boken följer ett perspektivskifte i debatten.
Dessa dagar funderar jag på vad som hade hänt om Fredrik Virtanen aldrig hade blivit anklagad för just våldtäkt hösten 2017. Om han "bara" hade anklagats för att ha kallat kvinnor för horor (något han bekräftar) eller tjatat om sex ("så beter man sig på fyllan").
I en annorlunda intervju i SvD häromdagen ställer reportern Virtanen till svars för att han tjatat om att få ligga med henne när de båda var unga nöjesjournalister. Han ska ha väntat utanför hennes hotellrum och inte kunnat ta ett nej. Han säger att han inte minns. Han tycker också att hennes position var privilegierad: ”det är ju kvinnor som är åtråvärda och bestämmer över ens bekräftelse”.
Det tankemönstret finns också i boken. Han beskriver, ambivalent, att han sett det som att det är kvinnorna han vill ligga med som sitter på makten. Det är idén om erotiskt kapital – en uppfattning som i sig är svår att skilja från sexism, i synen på kvinnors kroppar som en sorts valuta som går att växla in mot inflytande. Inte som utgångspunkten för ett jag, rädslor, åtrå, förälskelse.
Reportern Erika Hallhagen beskriver hur hon darrar efter samtalet, skamkänslor och minnesbilder kryper fram:
Konfirmationsledarens kommentarer om min kropp, läraren som viftade med en bh och låtsades att jag glömt den hos honom, vd:n som diskuterade min ögonskugga mitt under en budgetförhandling, mannen som dök upp på lekskolan som alltid ville leka mörkerkurragömma. Det som förenar minnesbilderna är den förnedrande känslan av att bli sedd som objekt snarare än människa. Någon bara till för att ligga med.
Men, invänder Virtanen:
"Att jag gjorde dig ledsen och betedde mig dåligt är en jävla skillnad mot att våldta någon."
Ja, det är det ju. Det ovanstående går att prata om. Det är knappast ett brott. Det blir man inte av med jobbet för på blotta anklagelsen.
Men det är något som är bortskalat i "gjorde dig ledsen", "betedde mig dåligt". Det är själva förståelsen för vad sexism är. Att inte kränka kvinnor som individer blir en fråga om gentlemannaskap. Våldtäkt, däremot, är något helt annat. Ingenting länkar samman dem, enligt det synsättet.
Antagligen måste det bli så när frågan gäller vad en enskild man är skyldig till. Priset för det är att man ignorerar den kvinnliga erfarenheten, där fenomenen hänger ihop genom en ideologi där kvinnor ses som redskap för män.
Om det är något som kännetecknar backlashen så är det just avsaknaden av kvinnlig erfarenhet att placera själva diskussionen om våldtäkt i.
Så frågar sig Jens Liljestrand i Expressen: Hade Fredrik Virtanen haft det lättare om det vore jag, Jens, som anklagade honom för krogmisshandel?
Låt säga att vi hade hamnat i ett krogslagsmål, att han hade slagit ut mina framtänder. Säg att jag hade polisanmält händelsen, säg att han hade dömts för misshandel. Eller: säg att han nekat till att nånsin ha lagt sin hand på mig, säg att förundersökningen lagts ner, men att jag i åratal efteråt ändå envist hade fortsatt hävda hans skuld, att jag ihärdigt hade spridit bilden av att han, en av Sveriges mest kända krönikörer och journalister, var en brutal våldsverkare.
Det hade – oavsett sanningsvärde – varit bortglömt idag, konstaterar han, och skyller på instagramfeminismen:
Det Virtanen vittnar om är just deplattformeringens och beröringsskräckens obönhörliga kraft i vår tid, amplifierad av sociala medier och ett krav på moralisk renhet som sträcker sig långt bortom rättsapparatens svartvita uppdelning i skyldiga och oskyldiga.
Också detta är ett perspektivskifte där något går förlorat. För vad är det som händer om man liknar en våldtäkt vid ett slagsmål? Vad är det man abstraherar bort? (För att vara tydlig: Varken mitt eller Liljestrands resonemang tar ställning i skuldfrågan i Virtanens fall, utan gäller synen på brottet generellt.)
För det första: Om man får tänderna utslagna på krogen är det mycket troligare att anmälan leder till dom. Utan att ursäkta lynchjustis är det rent krasst så man måste förstå fenomenet med ryktesspridning och social utfrysning kopplat till sexövergrepp: samhället faller tillbaka i dessa primitiva metoder, där oskyldiga kan drabbas, därför att rättssystemet inte upplevs fungera.
För det andra: Ordet "krogslagsmål" antyder att det är en kraftmätning mellan två jämlikar som båda deltar. En våldtäkt är en manifestation av mannens rätt att äga kvinnan, att behandla henne som medel. Den är den yttersta formen av objektifiering och nedvärdering.
Ja, det finns feministiska teoretiker som argumenterat just för att man ska betrakta våldtäkt som våld snarare än sex. Men deras syfte har då varit att förtydliga förövarens motiv: att visa att det inte är en biologisk, sexuell urdrift att våldta, utan maktutövning. Och så kanske det är. Samtidigt går det inte att teoretisera bort könets och sexualitetens betydelse i själva kränkningen. En våldtäkt är en kvinnofientlig handling. Det bidrar till stigmat.
Det finns dock en annan aspekt. Stigmat kring våldtäkt är mycket äldre än instagramfeminismen. Det är äldre än feminismen över huvud taget. Även våldtäktsmän är emot våldtäkt, de tycker bara i allmänhet inte att just det de gjort är våldtäkt. Kvinnorörelsens seger är att man lyckats använda ett existerande stigma, som från början hade med ärbarhet och oskuld att göra, och omdefiniera det så att det gäller alla påtvingade samlag. Under metoo, och innan dess, användes det stigmat också för att börja prata om mer subtila övergrepp och sexism. Just för att de hänger ihop.
Det jag undrar nu är om den strategin haft en baksida: Att våldtäkt, i kraft av sitt starka stigma, separeras från annan sexism och ställer den i bakgrunden. Det är som att alla erfarenheter måste pressas in på en karta av fysiskt våld. Smärtan i att som ung kvinna enbart värderas efter sin kropp, sexualiseras och tjatas på – den som Erika Hallhagen beskriver – får exempelvis inte plats.
För det är ju "en jävla skillnad" mot våldtäkt ändå.
Gå till toppen