Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

John Cheever, förstädernas Tjechov, briljerar

Inte en enda mening känns överflödig i John Cheevers noveller. Lars-Håkan Svensson läser om det behagliga borgerliga livet USA – som jäser av sprit, brott och otrohet.

John Cheever.Bild: NY Times/TT

John Cheever

Simmaren. Översättning Hans-Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag.

”Skönlitteratur är experimentell. Man skriver aldrig ner en mening om man inte känner att den aldrig har skrivits ner på just det sättet. Varje mening är en innovation.”
Att ett sådant besked lämnades i en amerikansk författarintervju vid en tidpunkt – 1976 – då postmodernismen var väletablerad förvånar inte. Litet överraskande är det däremot att den som stod för det, novellisten John Cheever, associerades med mainstream-namn som Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald och John Updike och i mångt och mycket alltså framstod som en realist, inte en experimentator.
När intervjun trycktes hade Cheever publicerat inte mindre än 121 noveller i The New Yorker, på den tiden en ”familjetidskrift” som värnade om traditionella värderingar och ogärna utmanade den goda smaken. Fula ord haglade på redaktionen, men inte i tidskriften. Ytligt sett följde Cheever detta recept. Hans noveller utspelade sig oftast på Manhattan och i de välsituerade sovstäderna norr om New York. Det var också här som ”förstädernas Tjechov” (som Cheever kallades) själv bodde, närmare bestämt i en smakfullt ombyggd kolonialvilla från 1799 i den lilla staden Ossining.
Ett annat epitet han begåvades med var ”Ossinings Ovidius”, och kopplingen till den elegante romerske erotikern antyder att det trots allt jäste under ytan i Cheevers fiktiva värld. Gestalterna i hans noveller må fylla sin tid med middagsbjudningar, golfpartier, högmässobesök och annat som hör det välordnade borgerliga livet till, men ger sig också tid till ymnig spritkonsumtion, otrohet, stölder, bedrägerier, avundsjuka och allsköns översittarfasoner. Allt stod förvisso inte väl till i Shady Hill, som Cheever kallade sin fiktiva förort.
Inte heller Cheever själv levde upp till de borgerliga ideal han tycktes förkroppsliga. Han drack kopiöst (åtminstone till 1972) och hade vid sidan om sitt komplicerade äktenskap ett otal kärleksaffärer med både kvinnor och män. Inte konstigt att han på intervjuarens fråga om vilka lögner litteraturen exempelvis bör avslöja blixtsnabbt hänvisar till ”äktenskapslöftena”.
Men skriva kunde han, ”som med en penna hämtad från en ängels vinge” enligt Updike. Själve Hemingway lär en gång ha väckt sin hustru mitt i natten för att läsa högt ur novellen ”En sovstadsmake”. Och när tretton av Cheevers bästa noveller nu på nytt utkommer på svenska – titeln ”Simmaren” är hämtad från hans mest kända novell – finner jag det mycket lätt att förflytta mig tillbaka till 1950-talets Shady Hill och att se detta behagligt inrättade inferno som en spegel av världen. Självklart tillfaller äran för detta även översättaren Hans-Jacob Nilsson, som har krupit in under Cheevers skinn till den grad att man faktiskt kan tro att Shady Hills invånare har svenska som modersmål.
Vad är det då som gör att man så villigt låter sig förtrollas av Cheever? Jo, för det första tycks novellens korta, episodiska format som gjort för författaren. En man lämnar sitt kontor, förföljs på vägen hem av en ratad älskarinna och när vi skiljs från honom i Shady Hill har hans tillvaro förändrats i grunden. En pojke träffar sin förlupne fader under några få timmar och tvingas sedan överge honom: ett liv har skadeskjutits.
Sedan kan man förstås tycka att Cheevers förortsvärld har rejäla begränsningar: här finns nästan inga minoriteter och könsrollerna är totalcementerade. Men det är likväl ingen enkel, endimensionell bild av tillvaron som Cheever tillhandahåller. Just som en huvudperson framstår som lika tröstlöst konventionell som hans bror är orubbligt moralistisk visar sig den ene öppen för tillvarons mångfald och rikedom.
I Cheevers noveller finns det plats både för stråk av lycka och för bitter smärta, men inte i förutsägbar ordning. Det gör att de kan läsas med stor behållning även av den som aldrig har bott i och aldrig skulle vilja bo i Shady Hill.
Men det som ytterst ger novellerna deras glans är Cheevers (och Hans-Jacob Nilssons) mirakulösa språk. Ingen mening känns överflödig eller trivial – även om det den beskriver är trivialt. Många meningar har en fräschör och poetisk lyster, som gör att man förstår att Cheever ibland kunde roa sig med att ropa ut dem högt för sig själv. Tag och läs och det finns en chans att ni gör likaledes.
Gå till toppen