Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Skolans verklighet skiljer sig från media

Dalhemsskolan i Helsingborg är en så kallad F9-skola, där det finns klasser från årskurs 1–9 samt en förskola.Bild: Björn Lilja
De senaste dagarna, kanske veckorna, har jag gått runt och grubblat över hur sanslöst duktig man måste vara för att kunna publicera en artikel eller en nyhet på sociala medier, utan att ge läsaren en ensidig bild. Oftast läser vi nyheter dygnet runt, där allting skrivs väldigt ytligt.
Vi ser en bild men får aldrig riktigt veta bakgrunden. Vad som är negativt hamnar oftast i fokus, medan det som är positivt stannar bakom kulisserna. Vi klickar på den senaste notisen om något ”viktigt” som hänt. Vi bryr oss mer om det dåliga än det som är bra. Kanske inte alltid, men rätt ofta skulle jag kunna gissa.
Vi har den här skolan som klassas som en svårhanterad plats och miljö. Vi har medier och annat som byggt upp en bild av att det alltid är så det kommer att förbli.
Hundratals människor i en byggnad, elever såväl som personal. Oavsett hur mycket de än arbetar eller är engagerade, så finns det en oskriven regel om att de alltid kommer tillbaka till ruta ett, om och om igen. Detta är dock inte skolans verklighet och jag kan med gott samvete intyga att dessa människor inte hamnat där, på ruta ett igen. De är i ständig utveckling.
Vi har många som vill tro att de inte kommit närmare förbättringar eller förändringar. Just på grund av incidenter och händelser som skett, som skolan får betala priset för.
Vi har en sådan talang för att följa den väg där alla andra går. Vi väljer aldrig en väg, där bara en person går. Vi tänker: desto fler, desto säkrare. Men våra instinkter och fördomar leder oss inte alltid till det som är rättvist. Jag ser heller inte så mycket rättvisa gentemot en verksamhet som blir stämplad för att det uppstått en bild av något som är ”komplicerat” eller en ”alldeles för stökig plats”, när det är en skola som har som uppgift att utveckla bättre förutsättningar och en bättre framtid för nästa generation.
Oavsett motgångar inom skolvärlden, tar möjligheterna aldrig slut. De ges under alla omständigheter. Ett stökigt område är en sak. En bra skola på fel plats, är en annan. Men då kan vi börja tala om hur många skolor vi numera har kvar, som utan några som helst bekymmer tar emot och välkomnar individer oavsett bakgrund, historia, etnicitet, problematik och även oroligheter som en individ kan ha med sig i ryggsäcken.
Detta är givetvis en självklarhet men tolka mig rätt. Tyvärr är det inte alla lärare som kan hitta tid och utrymme för föräldrasamtal och elevsamtal mitt bland alla andra akuta ärenden nästan alla dagar i veckan som därtill är fulla av möten, undervisningar och planeringar. Ingen har så mycket kraft i all denna arbetsbörda.
Denna skola har en verklighet. Den verkligheten måste man sluta blunda för och visa mer av. En verklighet som långt ifrån stämmer överens med det vi endast får se och läsa i tidningen om.
Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle hamna på denna skola där min roll som individ skulle bli att skapa trivsel, bättre gemenskap och lärorika undervisningar för att göra en positiv skillnad i elevers utveckling och framtid. Precis som alla andra lärare och anställda gör här. Många som hör namnet på den här skolan tänker att det är en skola som man hör väldigt mycket om och där det händer grejer och där eleverna bara är stökiga. Kanske är det dags att få en mer hoppfull bild av Dalhem nu? Att våga se ett annat perspektiv av det onda, där även det goda kan exi-stera.
Vi har en verklighet. Ingen skola är perfekt och därmed inte denna skola heller. Jag kom som en ung individ till en av de mest ”kaotiska” skolorna i Helsingborg. Där stod jag. Trots mina samlade erfarenheter hittills var jag ovanligt nervös. Det var inte min första gång och säkerligen inte min sista heller. ”Tänk om de inte gillar mig? Tänk om eleverna och jag inte klickar? Tänk om jag ger upp om det blir för tufft?” Jag hade hört lite om hur det var här; skulle jag ge detta en chans? Mina spekulationer hade inga gränser, innan jag började jobba här. I dag är jag djupt tacksam för att jag följde mitt hjärta.
Ett ja gav mig en varm arbetsplats. Ett ja gav mig en kärleksfull miljö, med stirriga och hyperaktiva elever men där varenda en av dem har så mycket kärlek, på sitt sätt, att ge. Hundratals goda hjärtan, som ingen ser. Stökiga? Yes. Tillsägelser? Yes. Utmaningar? Utan tvivel. Men det är något som döljer sig, där under ytan som tyvärr många inte fått chansen att se. Vi får inte alla samma chans att upptäcka en plats om vi inte tar oss an vad vi kan göra för att vinna andras hjärtan och sedan få dem att vinna vårt. Vi kommer alltid att titta genom ett fönster utifrån vad vi har för tidigare erfarenheter och kommer alltid att ha många olika egna anledningar till vad vi tycker och tänker. Ibland kommer det att stärka oss, men ibland kommer det att sänka oss.
Jag vill så gärna visa gemenskapen och samarbetet som aldrig nämns. Hur det kan dofta kärlek i luften under de mest jobbigaste, tuffaste lägena för att man som en skola agerar som ETT, tillsammans.
Våra, dina, mina elever är som frön till blivande träd. Ibland måste vi regna över dem så att de kan växa. Ibland måste vi skina lite extra mycket så att de orkar mer. De vet inte hur man växer men vi vet det. De känner inte till en annan värld men vi gör det.
Detta är något jag är jag ytterst säker på. Inte för att det är en plats jag befinner mig på i nuläget, utan för att jag varje dag känner den här doften i luften. Den här stora gemenskapen och samhörigheten under de allra mest svåra stunderna men också under de mest ljusa stunderna.
Elever är elever överallt, och att bara se mörker på en plats utifrån vad som sägs och skrivs och speciellt där det även förbereds för en framtid för nästa generation, det är inget någon vinner på.
Jag vann inte utifrån mina spekulationer och fördomar. Jag vann när jag fick en chans att arbeta i det mest ”problematiska området” och se det verkliga arbetet bortom det som endast visas upp för oss, i en annan verklighet, i medias verklighet.
Hevi Yolbir, 23
Lärare på högstadiet, Dalhemsskolan i Helsingborg.
Gå till toppen