Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Barnen är ändå oskyldiga.

Ja, de svenska barnen ska hem. Inte bara Skråmos barn. Men hur? Och vad händer med mammorna?

I mars föll IS sista fäste. Kvinnor och barn interneras nu i lägret al-Hol.Bild: Maya Alleruzzo
Morfars kamp gav resultat: den döde IS-terroristen Michael Skråmos sju barn befinner sig i säkerhet i Irak. Barnens morfar Patricio Galvez har alltså händerna fulla, han ska ta hand om sju barn där den äldsta pojken hunnit fylla åtta år och den yngste är ett, men uppges vara liten som ett spädbarn.
Sju svenska barn. Föräldralösa; också deras svenska mamma lär vara död. I väntan på utredningar och pappersarbete – de tre yngstas medborgarskap måste fastställas eftersom de är födda i ”kalifatet” – och resan vidare till Göteborg där socialtjänsten ska ta över ansvaret har barnen fått mat och rena kläder. De har någon som bryr sig om dem. De får medicinsk hjälp och ska få bearbeta sina trauman.
Allt detta följs noga av svenska medier. För det handlar om svenska barn, under helt exceptionella omständigheter.
Det är svårt att ens föreställa sig vad de gått igenom. Många är lättade över att de har fått lämna svält och hopplöshet i al-Hol. Ett interneringsläger med undermåliga förhållanden.
”Det kallas flyktingläger, men det överbefolkade och smutsiga al-Hol i norra Syrien är mer att likna vid ett fångläger. Här bor 73 000 människor. 65 procent är barn. Ingen tillåts lämna lägret utan särskilt tillstånd, vilket är svårt att få”, skriver DN-reportern Niklas Orrenius (13/4).
Han berättar om sitt möte med Skråmobarnen, om hur han i det kaotiska och farliga lägret möter barn som talar om köttbullar, på göteborgska, om åttaåringen som berättar hur pappa blev skjuten i halsen och dog, om ettåringen som har för svaga nackmuskler för att kunna hålla huvudet uppe där han ligger ner.
Nu är barnen på väg till Sverige.
Kvar i al-Hol finns uppskattningsvis mer än sextio svenska barn. Deras föräldrar reste ner för att frivilligt ansluta sig till mördarsekten. Hur de som överlevt ska hanteras är en svår fråga. Barnen är hur som helst oskyldiga. Men blir likafullt en svår fråga, också de.
När det gäller alla föräldralösa med svensk anknytning borde det vara självklart att de ska ut och hem, precis som Skråmobarnen – även om deras pappa inte blivit beryktad för sin grymhet som Michael Skråmo, även om det inte finns en morfar som orkar kämpa för dem.
Men så är det barnen som finns hos en mamma, kanske ihop med några syskon. En familj. Barn som lever i misär, men med mamma. En kvinna som gjort fel val och hyser vidriga åsikter, men likafullt kan vara en kärleksfull mamma.
Ska också de hämtas hem?
Det enkla svaret är ja. De ska inte behöva stanna kvar i hopplöshet och hunger. Men slitas från sin mamma?
De svenska IS-terroristerna har frivilligt gått med i en sekt som vill förgöra oss. Moraliskt bär de ansvar för det besinningslösa våldet och totala människoföraktet, hur de än gråter och påstår att de aldrig var med om grymheterna, att de bara bakade bröd eller körde ambulans. De borde ställas inför rätta och dömas. Det är ett civiliserat samhälles sätt att hantera saken. Men det är för sina brott de ska bestraffas och då de anslöt sig till IS var det inte kriminaliserat att gå med; för det går det inte att retroaktivt döma dem.
Sverige är en rättsstat. Det är viktigt att leva upp till också när vi står ansikte mot ansikte med mördare som lärt små barn att slakta kuffar, otrogna. Inte för deras skull men för vår.
Att ta barnen ifrån kvinnorna som lagen – åtminstone ännu – inte tycks rå på är ett grymt straff. Också mot barnen. Också då det sker med de bästa av intentioner.
Låt det vara sagt först som sist: nej, jag likställer inte de grupper som nu kommer att nämnas med IS. Självklart inte. För IS-folk får det finnas en alldeles särskild plats i helvetet. Men att fatta beslut om deras barn är en grannlaga uppgift.
Beslutsfattare med majoritetssamhällets bästa för ögonen har trampat snett förr.
Som med samernas barn som skulle försvenskas, som tvingades iväg till internatskolor där de behandlades nedlåtande och fick sin skalle mätt och kroppstyp klassificerad. Filmen Sameblod är en aktuell och otäck påminnelse.
Eller de grönländska barn som år 1951 separerades från sina föräldrar och fraktades till Danmark för att de skulle lära sig danska och dansk kultur; ett avantgarde för tvåspråkigheten. När barnen kom tillbaka hem 18 månader senare talade de bara danska – och kunde inte kommunicera med sina familjer. Experimentet slutade med att alla 22 barn fick växa upp på barnhem eller i fosterhem. Helene Thiesen, som var ett av dem, berättar för Ekot (5/3) att många fick men för livet: ”Jag har varit väldigt olycklig hela livet. Vi barn har gråtit mycket tillsammans.”
Under andra världskriget ställde Sverige upp för finska barn: de skulle inte fara illa. Men när de finskspråkiga krigsbarnen efter kriget skulle förenas med sina familjer hade de förlorat sitt modersmål, vissa kunde inte flytta hem. Somliga pendlade rotlöst mellan länderna. Många for illa här.
Trots all god vilja.
Så vad borde göras? Det är svårt att se något enkelt svar. Akut skulle jihadisternas barn behöva hjälp i lägren, även om det är svårt rent praktiskt. Viktigast är ändå att få ut dem, helst med mamma – med allt vad det innebär hemma i kommunen där IS-sympatisörer fortsätter att vara en fara.
Allt detta innebär risker. Allt kräver resurser. Men att bara lämna barnen åt sitt öde är otänkbart.
Det här en opinionstext från ledarredaktionen. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen