Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Helsingør syklubb är en påminnelse om vår plikt

Vad drev så många att utan egenintresse riskera sina liv för att rädda andras? Björn Larsson läser ”Helsingør syklubb – vi måste rädda så många vi kan”.

Erling Kjaer i Zephyr III.

Søren Gulmann och Karina Søby Madsen

Helsingør syklubb – vi måste rädda så många vi kan. Översättning: Conny Palmkvist. fff.

År 2003 hade det gått sjuttio år sedan över sju tusen danska judar lyckades fly till Sverige tack vare en remarkabel hjälpinsats av stora delar av den danska befolkningen. Att händelsen uppmärksammades i Gilleleje, där jag bodde vid den tiden, var naturligt: det var från Gilleleje de allra flesta judar seglades till Sverige.
En av de historier som jag hörde berättas var hur en angivare tipsade Gestapo i Helsingør om att 107 judar gömde sig i kyrkan i Gilleleje i väntan på transport till Sverige. Samtliga arresterades och deporterades, få överlevde. Angivaren var den dåvarande ägaren av Strand hotell i Gilleleje, vilket ledde till att fiskarna bojkottade hotellet under många år därefter. Det var dock i stort sett det enda tillfälle då någon skvallrade, vilket länder till eftertanke.
Också i rikstidningarna skrevs det om judarnas flykt, som ett av få exempel i de ockuperade länderna på att befolkningen gjorde motstånd mot nazisternas rasraseri. Under en debatt i Köpenhamn misstänkliggjorde emellertid en debattör fiskarnas motiv och antydde att det bara handlade om pengar, trots klara bevis på att det bara var de som kunde betala som fick betala, och att pengarna också gick till att stödja de fiskarfamiljer vars båtar hade tvingats stanna i Sverige sedan de identifierats av tyskarna.
De gamla anklagelserna om att hjälpinsatserna skulle bygga på ren girighet framstod som än mer absurda i samband med minneshögtiden i Gilleleje bibliotek 2003. Bland de närvarande fanns tre äldre män som alla hade fått en fristad i Sverige tack vare hjälpen från fiskarna och lokalbefolkningen. Som åhörare var det svårt att hålla känslorna i styr när flyktingarna gav uttryck för sin gränslösa tacksamhet.
Men hur räddningsarbetet konkret gick till, vilka som riskerade sina egna och sina närmastes liv för att rädda andras, kom aldrig riktigt fram i artiklar och debatter. Inte heller uppgifter om hur överfarterna organiserades, vilka faror som hotade eller hur man skaffade pengar till båtar, mutor och utrustning.
Bland annat därför måste man välkomna den nyutkomna skriften ”Helsingør syklubb – vi måste rädda så många vi kan”, av Søren Gulmann och Karina Søby Madsen, utgiven på det lilla danska förlaget fff och översatt av Conny Palmkvist, skribent på den här kultursidan. I boken får vi följa hur fyra män i Helsingør, en bokbindare, en poliskonstapel, en tidningsredaktör och en polisassistent, gick samman i oktober 1943 under namnet ”Syklubben”, först för att rädda förföljda judar från Danmark till Sverige, sedan också motståndsmän.
På ett mycket påtagligt sätt får man här klart för sig att det underjordiska arbetet inte var för svaga själar och kroppar. Rädslan för infiltratörer, fruktan för repressalier mot familjemedlemmar, svårigheterna att skaffa fram båtar, oro för vädret i Öresund – somliga överfarter med flyktingar gjordes i roddbåtar – och den riskfyllda navigationen i beckmörker för att hitta rätt landningsplats; allt detta beskrivs omsorgsfullt med stöd i dokument och citat från klubbmedlemmarnas egna berättelser.
Trots att boken är skriven på en torrt saklig och litet fyrkantig prosa läser man den som en spännande roman. Man förundras över att så många överfarter fick ett lyckligt slut, samtidigt som man sörjer tragedier i form av förlisningar och självmord. Medlemmarna i klubben fick också själva betala ett högt pris för sitt civilkurage: Thormod Larsen sköts i magen av tyska soldater och hade tur som överlevde. Preben Feddersen greps och skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen. Bokbindaren Erling Kjær, den mest centrala personen i nätverket, greps den 12 maj 1944 och tillbringade resten av kriget i fångenskap. De psykiska ärren försvann aldrig helt.
Av särskilt intresse för en svensk läsekrets är att Syklubben bevisligen fick stor hjälp på den svenska sidan, såväl av polis, tull och flottan som av ”vanligt folk” i land. Med tanke på den svenska eftergiftspolitiken under kriget är det uppmuntrande att inte bara enskilda individer utan också institutioner ställde upp för människor i nöd.
Frågan blir förstås vad som drev så många att utan egenintresse riskera sina liv för att rädda andras: sammanlagt hjälpte Syklubben runt sjuhundra judiska barn och vuxna till Sverige, människor som annars skulle ha mördats av nazisterna i gaskamrarna. I ett tal som hölls vid öppnandet av Holocaust Memorial Museum i Washington DC sa en av medlemmarna, Børge Rønne: ”Vi gjorde bara vad vi tyckte var rätt att göra, och vi skulle göra det igen, i dag och i morgon, om det var nödvändigt.”
I dessa medmänskligt snåla tider, då somliga vill göra det till ett brott att hjälpa människor i nöd och på flykt – i Frankrike har man till och med haft mage att benämna det ”solidaritetsbrott” – är boken "Helsingør syklubb" en nyttig påminnelse. Den är inte bara av stort lokalhistoriskt värde utan berättar något allmängiltigt om var och ens medmänskliga plikt. Översättningen är för övrigt utmärkt. Synd bara att typografin och omslaget inte riktigt gör innehållet rättvisa, vilket inte hindrar att boken varmt kan rekommenderas.
Gå till toppen