Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Som få andra gestaltar Inger Alfvén hur ingen känner någon helt

Sorgens riskabla kraft är ett tema som varieras i Inger Alfvéns nya roman. Maria Küchen upptäcker outsagda berättelser under ytan.

Inger Alfvén, född 1940, fick sitt genombrott med romanen ”Dotter till en dotter” 1977.Bild: Caroline Andersson

Inger Alfvén

Tvilling. Albert Bonniers förlag.

I slutet av 70-talet var vi många som slukade Inger Alfvéns genombrottsroman ”S/Y Glädjen”. Där skildrades män som ville segla och kvinnor som inte ville, men som seglade för sina mäns skull.
De seglade in i sorgen eller för att fly från den, men sorgen hinner alltid ikapp och den är inte alltid vacker.
Sorgens riskabla kraft, mäns besatthet och kvinnors underkastelse – fyrtio år efter ”S/Y Glädjen” varierar Alfvén dessa teman i sin nya roman ”Tvilling”.
Det är den tjugoandra boken i hennes författarskap, som inleddes 1964 med romanen ”Vinbergssnäckan”. I debutromanen skildrades den självupptaget rättframma tonåringen Janas revolt mot en medelklass hon själv tillhörde. Jana har likheter med Pi i ”Tvilling”. Också Pi lider. Också hennes lidande kanaliseras i uppror och skapande. Flickan som var utanför och rädd för allt växer upp till en internationellt firad krigsfotograf.
Tio år efter Pis död får hennes tvillingsyster Lollo uppdraget att hålla ett minnestal om henne i samband med en fotografisk utställning. Tankarna och känslorna det väcker hos Lollo, som i boken berättar i jagform, är berättelsens bränsle. Den drivs framåt av Lollos blandade känslor för sin döda syster, känslor som slutligen eskalerar till rent hat.
Den bohemiska och lössläppta vänstertjejen Pi kontra den borgerliga hemmafrun Lollo – man kan tycka att motsatsparet i ”Tvilling” konstrueras alltför schematiskt. Och kvinnokampen, från sextiotalets första utbrytningsförsök till 2000-talets resignation, gestaltas i dialoger som känns mer som bärare av idéer än som verkliga samtal.
Som när man kastar smörgås studsar berättelsen fram över det sena nittonhundratalets historia, med Stockholm som händelsernas nav. Det kan kännas ytligt. För att bry sig om karaktärerna i ”Tvilling” måste läsaren dessutom ovillkorligen bry sig om den bättre beställda svenska medelklassen. Och ändå – detta är en helt läsvärd bok.
Inger Alfvén skapar ett antal outsagda berättelser under den hon skriver. Hon ger Lollo ordet om sin syster, men läsaren anar snart att systern skulle ha framstått som någon helt annan om hon haft egen talan. Och Lollos man Peter och hennes kuschade föraktade mamma, vilka skulle de vara om de själva hade tillfrågats?
Ingen vet. Pi är död. Mamman också. Peter, Lollos på ytan olidligt dumdryge men egentligen känslige och omtänksamme make, glider in i demens.
Lollos berättelse handlar inte om dem utan om henne själv – född på femtiotalet, präglad av besvikelse och missnöje och av en självbild som troligen inte stämmer särskilt bra med andras bilder av henne.
Min längtan efter Lollos anhörigas röster fortsätter gnaga efter avslutad läsning. Jag får aldrig veta vilka de var, de där personerna som jag glömmer att författaren faktiskt har hittat på. Vilka är vi förresten överhuvudtaget, vi människor?
Ingen känner oss helt. Ingen annan, inte vi själva – det är en tragik djupare än det mesta och den stora kvaliteten i hennes verk. Inger Alfvén förmår gestalta detta som få andra.
Gå till toppen