– Jag tror vi har kommit ännu längre i den utvecklingen. Tre saker tyder på det. Den ena är finanskrisen 2008. Den visade hur skadlig avregleringen av finansmarknaden var för oss alla. Det var en avreglering som i sin tur åstadkoms genom att små ekonomiska eliter genom lobbyism kunde skaffa sig svängdörrar in i politiken och därmed också monopol på hur politiska beslut fattades. Det var en typiskt postdemokratisk process. Detsamma gällde hur eurokrisen hanterades 2010, då parlamenten i Grekland och Italien tvingades släppa igenom vissa förslag. I båda de här fallen var formerna för demokratin vackert bevarade, men substansen hade gått förlorad. Det tredje exemplet är mer komplicerat och handlar om utvecklingen av xenofoba rörelser.

– På sätt och vis är de ett uttryck för en folklig ilska mot en styrande elit. Vi måste acceptera att så är fallet. Å andra sidan ser jag det inte som ett hälsosamt tecken på demokrati. Här handlar det om att utesluta hela grupper av människor. En kampanj för uteslutning blir väldigt snabbt en kampanj för hat. Och hat leder snabbt till våld. Det är inte ens postdemokratiskt, det är antidemokratiskt. Populistiska rörelser har en retorik som säger att folkets vilja – så som den uttrycks av ledaren för den populistiska rörelsen – är det viktigaste. Institutioner som oberoende domstolar och centralbanker ska inte få stå i vägen. Nästan alla regeringar som har en större andel populism i sig, om det så är Trump, Storbritannien med sin Brexit, Ungern, Polen eller Italien, ställer krav på att domstolar ska böja sig för folkets vilja. Detta var något jag missbedömde styrkan i för 20 år sedan och inte diskuterade tillräckligt i ”Postdemokrati”.

– Svaret finns i civilsamhället. Om inget görs därifrån, då är det hoppet ute. Det här kan man inte begära att regeringen ska vidta åtgärder mot, eftersom de själva ofta är en del av problemet. Civilsamhället är det enda svaret på trenden mot postdemokrati. Det mest intressanta och fascinerande exemplet på hur det kan gå till är de ungas protester mot klimatförändringar som leds av en ung, svensk flicka. Dagens sociala rörelser har formerat sig ungefär på samma sätt sedan 1950-talet. Det som är intressant nu är hur väldigt unga personer engagerar sig. Det faktum att de är unga är ingen överraskning, men att de är skolbarn – det är intressant!

– Med få undantag har valdeltagandet minskat i de flesta demokratier de senaste 30 åren. För mig beror det på att det har blivit svårare för vanliga människor att skaffa en politisk identitet. Klass och religion har gradvis minskat i betydelse när det gäller att uttrycka var man står politiskt. Och när det inte längre finns något svar på frågan vem man är när man är politisk, då uppstår ett större avstånd till politiska partier. Det är överraskande att valdeltagandet inte minskat mer egentligen.

– Historien tar aldrig slut. Det var Fukuyamas stora misstag när han hävdade att liberal demokrati var ett slags slutgiltig bedrift. Det finns alltid vändningar i framtiden som vi inte kan förutse. Vi måste alltid vara beredda på att bli tagna på sängen. Under större delen av mitt liv har jag antagit att nazism och fascism var ideologier som för all framtid var döda. Det skulle jag inte säga nu.

– För att rörelser med väldigt liknande ideologier just nu växer mycket snabbt. I till exempel Österrike och Sverige är de sprungna direkt ur nazirörelser. De må hävda att de har förändrats, men det handlar fortfarande om att så hat och kräva exkludering av människor baserat på ras och kultur. Dessa rörelser har kommit tillbaka på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle få se. Man får aldrig anta att historien redan har hänt.

– Väldigt orolig, faktiskt. Väldigt orolig.