Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Trip” är en hyllning till det absurda i människan

Skånes dansteaters tredelade föreställning ”Trip” tar med publiken från boxningsringen till fantasiliknande varietésällskap. Malena Forsare imponeras av disciplinen och skönheten i skildringen av livet på teatern.

I tredje delen av ”Trip” ger Lidia Wos både ett avsked till teaterns konstnärlige ledare Åsa Söderberg och en hyllning till det absurda i människan.Bild: Tilo Stengel
En strålkastare modell enorm rullas in på golvet och söker över scenrymdens ytor. Vad är det här? Jo, förstås, det ser vi ju: en teater. Men om vi ställer frågan en gång till: Vad är det vi håller på med här inne? Hur kan vi förstå gestalterna på scenen, som får oss att uppleva saker som vi inte visste, men kanske ändå på något sätt anade? En teater är ett fantasihus, ett drömskepp, ett kroppsligt-intellektuellt experiment – om detta handlar Skånes dansteaters föreställning ”Trip”, en tredelad kväll som avslutas med ett nytt verk av en av våra finaste surrealistiska koreografer: Lidia Wos.
Men det börjar i en helt annan rond, med ett solo av Roser López Espinosa, som placerar vingslagen från Michel Fokines klassiska balett ”Eldfågeln” mitt i boxarringen. Dansaren Sarah Bellugi Klima döljer ansiktet inne i sin luva och rör fötterna snabbt till rytmen i Stravinskijs musik. Idén att gifta tungt dansarv med samtida sport är inte så dum, men ”Featherweight” förmår ändå inte riktigt lyfta från golvets strama rutnät. Ett par röda boxarhandskar faller ner från taket och bjuder in den ensamma kvinnokroppen till en akt av misshandel: när kroppen vänds bakåt och sargas blir den lustigt nog mer levandegjord. Efteråt är det ändå rekvisitans färger som fastnar i minnet, snarare än mötet mellan explosiv rörelse och yttre tryck.
Fernando Melos mittenstycke för sex dansare och en trave plankor har tidigare visats inom ramen för det transnationella utbytet ”Korea Connection”. ”The longest distance between two points” framfördes då av asiatiska dansare. Till synes viktlösa kroppar har nu ersatts med mer distinkta figurer ur Skånes dansteaters eget kompani, och samtidigt har stycket byggts om för att ta fasta på materialets vertikala linjer. Resta brädor faller genom luften i en hinderbana där dansaren Tiemen Stemerding duckar eller rullar ner för virket. Fortfarande stiligt i sin konstruktion, men inte lika känsligt i utförandet.
Så levererar Lidia Wos till slut en final med vad som samtidigt fungerar som avsked till avgående konstnärliga ledaren Åsa Söderberg. I ”Snapshots of a crowd” umgås åtta dansare som i ett varietésällskap, där kostym och rekvisita representerar ett dagligt bröd. Olika delar av kroppen bildar fantasier ur en större helhet: dansare vandrar fram på alla fyra med knogarna mot golvet. Ett par spretande ben sticker upp som ett lustigt segertecken ur en folkmassa. Anders Ortmans musik har integrerats i ett lekfullt universum där dansarnas röster och andning skapar en ljuvlig resonans – detta är ett samarbete jag gärna vill se mer av.
Sällan utstrålar moderna dansverk den här sortens bildskärpa. Associationer kan dras till både Mats Ek och Pina Bausch; en del scener hade fungerat som motiv hos Magritte. Det är vackert och disciplinerat på samma gång till ljudet av ett ostämt piano. Ett metastycke om tillvaron på teatern, men också en hyllning till det absurda i människan.
Gå till toppen