Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Venedigbiennalen försöker hitta en väg ut ur konstens politiska återvändsgränd

Vem är rädd för Venedigbiennalen? Nils Forsberg går igenom en något lam men viktig huvudutställning som försöker diskutera utan att skriva besökarna på näsan.

Två verk av Zanele Muholi.Bild: Italo Rondinella

May you live in interesting times

58:e Venedigbiennalen. Venedig, t o m 24/11.

Non aver paura. Texten växer sakta fram på en av Antoine Catalas pastellfärgade silikontavlor ovanför ingången till Venedigbiennalens centralpaviljong. Var inte rädd, alltså. Inga skäl till oro.
Det är motsatsen till den inskrift som manade Dante att lämna allt hopp när han trädde in genom helvetets port. Och vem skulle ha något att frukta av en konstbiennal? Vad skulle det i så fall vara?
Konstnärlig ledare för den 58:e upplagan av den äldsta och mest prestigefyllda konstutställningen i världen är Ralph Rugoff, amerikan bosatt i Storbritannien där han till vardags är chef för Hayward Gallery. Han vänder sig mot idén att konstverk skulle vara en sorts meddelanden som man kan dechiffrera, de ”handlar” inte ”om” något utan är konstverk, utgångspunkter istället för slutord.
Cyprien Gaillard, ”Ocean II Ocean” (2019) på Arsenale.Bild: Italo Rondinella
För att ytterligare accentuera konstens inneboende betydelseglidningar och dess öppenhet är utställningen dubblerad: var och en av de 79 konstnärerna på huvudutställningen är representerade med två verk, ett i vardera av utställningens två huvudarenor. Inte sällan är verken ganska olika. Cyprien Gaillards film i Arsenale korsklipper tågvagnar som dumpats i havet med fossil och geologiska lämningar i en sorgesång över antropocen. I centralpaviljongen i Giardini är det en LED-fläkt som skapar en rörlig hologramversion av en känd målning av Max Ernst.
Dessutom är hela utställningens titel, ”May you live in interesting times”, inte alls det gamla kinesiska ordspråk som många tror utan ett långt senare västerländskt påhitt som liksom...känns kinesiskt. Vilket Rugoff påtalar. Ändå använder han det.
Det förstärker utställningens karaktär av provisorium och förslag. Det är som att Ralph Rugoff provtänker lite. Hur ska konsten hitta en väg ut ur den politiska återvändsgränd den kört in i de senaste åren, där ämnets upplevda angelägenhetsgrad bestämmer hur bra det är medan gestaltning och form kommit att bli sekundärt? Årets Venedigbiennal försöker diskutera saker utan att skriva dem på besökarnas näsa.
Broderiskulpturer av Christine and Margaret Wertheim.Bild: Italo Rondinella
Några favoriter är Christine och Margaret Wertheims pärlbroderiskulpturer av skimrande undervattensvärldar, Zanele Muholis självporträttserie där hon med stadig blick stirrar ut betraktaren och Haris Epaminondas installation med sammetsdraperier, piedestaler och skulpturbyster som med postmodernistisk populärestetik (tänk annons i lyxigt magasin 1988) iscensätter ett mystiskt drama. Otobong Nkangas ”Veins” är inte en röd tråd men en 26 meter lång, decimetersmal glas- och marmorskulptur som ringlar sig fram genom Arsenale. Vår tids naturresursutnyttjande möter geologiska tidsperspektiv.
Miljö, kolonialism, identitet och alla de andra vanliga ämnena dyker upp men det dominerande tonfallet är ett annat än det gapigt gåpåiga som ofta hörts på internationella utställningar med ambitionen att pejla in samtiden.
”Barca Nostra” av Christoph Büchel.Bild: Antonio Calanni
Ett verk som Christoph Büchels ”Barca Nostra” tycks inte riktigt landa som det skulle gjort för några år sedan. Då hade denna tragiska readymade, en båt från Libyen som 2015 sjönk med 1 100 flyktingar ombord och nyligen bärgats från Medelhavets botten, nog blivit den stora snackisen. Italienska högerpolitiker har gått i taket men ingen jag talar med verkar riktigt veta vad de ska tycka om projektet.
Bland de olika ländernas egna paviljonger gör både Frankrike, Tyskland och Storbritannien fina presentationer. Sedan får man inte prata om nationalkaraktärer numera, men det blir nästan parodiskt att gå från Brasiliens paviljong där Barbara Wagner och Benjamin de Burca filmat dansgrupper som utmanar varandra, avklätt och fysiskt, till Österrike 50 meter bort och möta en sorts retrospektiv över Renate Bertlmanns (född 1943) konceptuella och neurotiska performancekonst. Kunde man tänka sig att de bytte plats? Skulle inte tro det.
Men det är två andra paviljonger jag kommer att minnas från den här biennalen. Det ena är Italiens labyrintiska system av Giorgio De Chirico-liknande kulissarkader där gåtfulla verk av Enrico David, Chiara Fumai och Liliana Moro dyker upp.
Den andra är Ghanas. Landet är representerat i Venedig för första gången men konstnärerna är desto mer väletablerade. Som John Akomfrah, vars filminstallation ”The elephant in the room” är en fresk som spänner från kolonialhistoria till de mest sublima landskap som synts på biennalen under överskådlig tid.
Båda paviljongerna är hyperestetiska, men varandras motsatser. Italien är introvert med ockulta inslag, blickar bakåt mot europeisk tradition och konsthistoria, associerar till Jorge Luis Borges och hänvisar till Italo Calvino.
Från Ghanas paviljong.Bild: Italo Rondinella
Ghana tar avstamp mot framtiden och utstrålar en kraft och ett driv som är så mycket större än vad som gestaltas av de håglösa migranterna som rör sig genom ökenlandskapen i Akomfrahs film. Historien är språngbräda, inte arkeologisk utgrävning. Här finns en energi och vitalitet som verkar ostoppbar.
Sista dagen i Venedig går jag igenom huvudutställningen igen och tycker att den är lite lam. Kanske kommer historien att se den här utställningen som ett lite blekt men viktigt led i en process där konsten inte längre förväntades ha några färdiga svar. På sätt och vis blir det här därför en biennal i limbo. Där finns inget att frukta, men det är också lite tråkigt i väntan på vad nästa steg ska bli, vilka nya riktningar som ska pekas ut. Paradis, inferno eller bara den gamla vanliga skärselden? Intressanta tider väntar.
Gå till toppen