Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Yao”: Badar i färger, men svartvit ändå

Omar Sy spelar rollen som filmdivan på en livsförändrande roadmovie genom Senegal.

Lionel Basse och Maxime d'Aboville i Philippe Godeaus ”Yao”.Bild: Njutafilms

Yao

BIO. DRAMA. Frankrike, 2019. Regi: Philippe Godeau. Med: Omar Sy, Maxime d'Aboville, Lionel Basse. Barntillåten. Längd: 1.43.

Hemma i Paris är han en hyllad skådespelare, Seydou Tall. När han ska bege sig till Senegal på signeringsturné för en nysläppt bok är tanken att han ska få med sig sin sexårige son, men mamman vägrar låta sonen åka.
Parallellt ser vi trettonårige bokmalen Yao (Lionel Basse) i en liten senegalesisk by, när han får sitt ex av Talls bok uppätet av en get. Med en egengjord kopia av boken under armen rymmer han hemifrån och tar sig nästan 40 mil till Dakar för att träffa sin idol.
De möts, men det är inte den lille beundraren som är mest starstruck. Och som av en ingivelse tar Seydou Tall ledigt från kändislivet några dagar, för att hjälpa sin unge beundrare tillbaka till dennes hemby. De färdas i en skrothög till bil som mot alla odds rör sig framåt och inåt i (för föraren) okänt land, symboliskt och ödesmättat.
Rätt snabbt går den internationelle filmdivan till en något mer ödmjuk iakttagare av det land hans föräldrar kom ifrån. Man kan tycka att hans mentala metamorfos går lite väl raskt, som den tenderar att göra på livsförändrande roadmovies med känslosträngarna utanpå skinnet. Tänk ”Green book”, en film som förresten inte är helt utan likheter med ”Yao”. Även här gäller det för en framgångsrik och förfinad herre att lära känna sina rötter, sin förmenta kultur – Seydou Tall möts här av folk som lite roat betraktar honom som en främmande ”Bounty, svart på utsidan men vit inuti”. Visst finns det något tilltalande i filmens grundläggande perspektiv; att det inte nödvändigtvis är den lille pojken som längtar bort till storstaden utan att drömmarna går i motsatt riktning.
Men, för en film som på ytan badar i färger önskar jag att ”Yao” i anden inte vore fullt så svartvit som den är. Det är som om hela den här godmodiga men svårt uddlösa feelgoodfilmen förgäves väntar på en twist. Istället får vi följa storstjärnan Omar Sy spela ut sitt register mot unge Lionel Basse i ett fint porträtt, men det är inte mycket till historia han har att jobba med. Och klyschorna om det sorglösa och tidlösa Senegal, om kvinnlig förlösande kärlek (medan hon sjunger Bob Marleys ”Don't worry about a thing”), om den lille pojkens blick som kan förändra allt...
Det blir helt enkelt lite väl många klyschor för att de här förhärdade ögonen ska tya till slut.
Gå till toppen