Tänker du åka tåg till Bryssel? Klimatfrågan är brännhet och flera av de utfrågade EU-kandidaterna på Europaforum i Hässleholm häromveckan svarade – ett högst tveksamt – ja. De skulle ta tåget om det bara gick. Den dag det går.
Fast Pär Holmgren (MP), den tidigare tv-meteorologen, tvekade inte: han tänker åka tåg. Från dag ett. Lite överraskande var det, tåget är ju trots allt oerhört tidskrävande, tills han berättade att han flyttar till Bryssel om han väljs in i EU-parlamentet. Åker till Sverige kanske en gång per månad.
Då väcks en helt annan fråga. Den om borta och hemma, om att jobba i en politisk församling och representera väljare på annat håll.
Det går att hävda att svenska EU-parlamentariker mycket väl kan göra Bryssel till "hemma". Att de har fått svenska väljares mandat att driva frågor i sin europeiska partigrupp. Att de verkar för Europa – medan regeringen i Rådet och ministerrådet representerar Sverige. I EU-parlamentet sitter ju ledamöterna inte ens med sina landsmän, utan med sin partigrupp.
Frågan är om väljarna ser det så.
En av många som flyttat till Bryssel är Malin Björk (V), som hamnade i hetluften i veckan för att hon trots detta lyfter dagtraktamente. Det kan alla parlamentariker göra. Inget regelbrott, alltså, men värt att diskutera ändå. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt backar sin toppkandidat med att hon har klartecken från parlamentets administration och att de här skattepengarna används på ett sätt som V tycker är så ovanligt bra: vänsterpolitiskt arbete i Sverige.
Men att dagtraktamenten blir ett inofficiellt extra partistöd skaver. Syftet ska vara att täcka extra levnadskostnader.
I Sveriges riksdag är ledamöterna placerade enligt hemort, en klar fingervisning om koppling till hemmaväljarna. Fast många bor de facto i Stockholm. De har sitt riktiga hem och sin familj där, sin vardag, men har visat sig vara skrivna hos mamma eller pappa eller i fritidshuset. Och får extra pengar för upplägget.
Det är enligt reglerna. Men rätt?
I tillägg visar Ekot (6/5) att flera riksdagsledamöter som också sitter i kommunfullmäktige inte deltar särskilt aktivt. Att tiden inte räcker till går att förstå och kanske också tanken att det kan vara bra med förankringen i lokalpolitiken. Men i en demokrati är det bra om makten fördelas på fler och de som har uppdrag ska också sköta dem.
De tomma stolarna i kommunfullmäktige illustrerar framför allt det debatten kring riksdagsledamöternas boende har satt fingret på:
Hela landet ska leva – och representeras i riksdagen. Men politikerna flockas i Stockholm.
Lokal närvaro är en särskild kvalitet. Det är som med lokaljournalistiken: förhållandena ska beskrivas och makten granskas där vi lever våra liv. Delvis går det att göra på distans, med tillfälliga nedslag och bra uppkoppling, men riktig närvaro kräver riktig närvaro.
Det gäller också våra folkvalda. De får vårt mandat, de ska känna vår vardag. Leva i den. Också en grå måndag i mars.
Avslöjandet om en del riksdagsledamöters bengtzboende har som känt lett till debatt om pengar, om vilka summor ledamöter har kunnat kvittera ut ersättning för dubbelt boende och dagtraktamenten för tiden i huvudstaden – trots att detta i praktiken är hemma.
Syftet med traktamenten och ersättning för dubbelt boende måste rimligen vara att kompensera den som har extra utgifter för att kunna sköta sitt förtroendeuppdrag borta hemifrån. Inte extra pengar bara för att man valts in tillräckligt långt från Stockholm.
Skulle reglerna faktiskt vara så generösa som de nu beskrivs så är det dags att se över dem. Ett uppdrag för politikerna själva. De är våra lagstiftare. De vet hur lagar kommer till, de måste förstå det där med intentioner; hur det hela var tänkt. Se skillnaden mellan lagens anda och dess bokstav.
Det allmänna rättsmedvetandet. Förtroendet för politikerna. Känslan av att ingen försöker sko sig på det gemensamma, att skattekronor inte förslösas. Det är viktiga ingredienser i en fungerande demokrati. Och i vanlig ordning ska det som medierna avslöjat nu granskas noggrannare. Rutinerna ska ses över och regelverk kanske styras upp.
Men den stora skadan kan redan vara skedd.
I en tid när den stora skiljelinjen i politiken, den växande klyftan, går mellan ”folket” och ”etablissemanget” får inte politiken skapa ett nytt frälse.
I en tid när människor delas upp i somewheres och anywheres – med David Goodharts vokabulär i den uppmärksammade boken The Road to Somewhere – är det inte bara nivån på politikernas ersättningar och regelverket bakom som stör. Det är detta med stället, detta where:
Någonstansarna har rötter och varsomhelstarna fötter. De första stannar på orten och får reda ut problemen där medan de andra drar vidare om de hittar något roligare och mer utmanande att göra på annat håll. De första tar ansvar för sin plats på jorden, de andra hittar enkelt en ny.
Beskrivningen bekräftas varje gång politiker visar sig leva sitt liv långt från sina väljare, långt från vardagen i valkretsen. När de tar till fötterna och flyttar bopålarna till Stockholm eller Bryssel gör de som en varsomhelstare. Oavsett vilka pengar de lyfter. Oavsett om de är bengtzboende där hemma. Oavsett om de lyfter traktamente. De drar.
Så vidgas klyftan.