Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Karin-Maria Jönssons djärva stillhet

Karin-Maria Jönssons utställning kastar trådar tillbaka till konsthistorien – och är i perfekt samklang med miljön på Tomarps Kungsgård, skriver Johanna Gredfors Ottesen.

Karin-Maria Jönssons utställning på Tomarps Kungsgård pågår till den 9 juni.Bild: Niklas Gustavsson

Karin-Maria Jönsson

Tomarps Kungsgård, t o m 9/6.

Det är nio år sedan Karin-Maria Jönssons målningar senast hängde på Tomarps kungsgård. Då ställde hon ut i sällskap med fyra konstnärskollegor, den här gången är hon aktuell med en separatutställning. Att ställa ut på Tomarp kan vara svårt – den som visar sina verk här behöver balansera dem mot allt annat än anonyma arkitektoniska detaljer i de praktfulla gamla rummen. Å andra sidan blir upplevelsen fantastisk när det fungerar.
Här blir mötet mellan Jönssons verk och utställningsrummen, där historien bokstavligen sitter i väggarna, harmoniskt. Hennes måleri är sådant att det kastar trådar bakåt, till konsthistorien – här finns ett melankoliskt drag i naturskildringarna som påminner om stämningen i amerikanen Andrew Wyeths måleri. Men också en dragning till att arbeta med mönster, till exempel mönstrade textilier, i Matisses anda. Här finns stilleben och några detaljstudier, men framför allt har Jönsson tagit steget ut i naturen och skildrar den i dess vilande form, avklädd och i dämpad färgskala, ofta i stora tuschlaveringar.
Oavsett motiv sätts känslan för formen i första rummet: konstnären bygger kropp och djup och samspel på den platta duken. Det bygger på ett fint förvaltande av en målerisk tradition, men också på en personlig förmåga att omvandla den verklighet ögat och sinnet uppfattar och överföra det till måleriet. Sättet Jönsson målar stilleben på är undersökande och metodiskt – känslan är att hon tränger in i bilden, djupare och djupare, genom att stegvis måla sig runt, under, över och bakom de föremål som placerats i hennes blickfång. Däremot ges inte föremålen i sig någon större betydelse, annat än som kompositoriska element.
När vyn växer sig större blir det naturligt att arbeta mer svepande, och något av den koncentrerade hanteringen av motivet uteblir. I stället skildras naturen mer stiliserat, dovare med mycket svärta. I enstaka fall syns en i sammanhanget minimal figur vandra i landskapet; för övrigt är livet i dessa målningar stillastående, i väntan. I några verk skildras huskroppar som genom perspektiv och placering känns mycket förmänskligade – uppe på sina kullar, hukande under himlen uttrycker de enslighet och melankoli.
Jönsson väljer ofta att skildra sådant som förknippas med stillhet och tystnad, oavsett om det är en orörd interiör eller ett fruset landskap. Ändå – och det är detta som gör hennes måleri fascinerande att betrakta – tar hon sig an detta i en helt annan målerisk ton, som är djärv, kraftfull och självsäker. Penseldragen är ständigt sökande, rastlösa i jakt på nästa form.
Gå till toppen