Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Karin Smirnoffs uppföljare lever upp till förväntningarna

Den poetiskt precisa ”Vi for upp med mor” ställer existentiella frågor om gemenskapens pris. Niklas Qvarnström längtar redan efter fortsättningen.

Karin Smirnoff.Bild: Polaris

Karin Smirnoff

Vi for upp med mor. Polaris.

Jag var inte ensam om att bli helt knockad av Karin Smirnoffs utpräglat västerbottniska debutroman ”Jag for ner till bror” i höstas. Den utropades till årets bästa roman och blev nominerad till Augustpriset. När jag slagit igen den kände jag ett styng av sorg. Skulle jag inte få läsa mer om den albinovita Jana Kippo och hennes tvillingbror Bror? Om deras mångskiftande öden i Smalånger, där liken i garderoberna verkade fler än antalet invånare?
Jodå. Redan nu kommer uppföljaren. Titlarna rimmar till och med. ”Vi for upp med mor” heter den, och är skriven på samma redan omisskännliga prosa. På en gång slängigt nonchalant och poetiskt precis, utan andra skiljetecken än punkt och med ett ordförråd av nybildningar och dialektala idiom som skulle räcka till ett helt litet lexikon. Den första romanen kretsade i hög grad kring minnen av den vidrige ”fadren”, som Jana efter år av övergrepp som barn varit nära att döda med en hötjuga, innan han slutligen gick ett minst lika gruvligt öde till mötes.
Nu är det ”modren” som dött och ska begravas uppe i sin födelseby Kukkojärvi i Norrbotten – där regnet inte är snöblandat som i resten av landet; det är snön som är ”regnblandad”. En ännu konstigare plats, ska det visa sig när tvillingsyskonen blir kvar för att försöka sälja ett hus de ärvt, styrd med järnhand av en konservativ sektliknande församling med drag av læstadianism.
Musik, konst och litteratur ses som en styggelse. Kvinnorna förväntas föda barn på ackord och ta hand om hemmet. Deras kvinnosyn är, med Janas ord, ”helt tostrut.” Alla lever i skuggan av pastor Silas, lika snar att skilja agnarna från vetet i svavelosande predikningar som att leva upp till den inofficiella rollen som häradsbetäckare. En roll som går i arv bland pastorerna, vilket undan för undan förklarar ett och annat. Både varför modren blev förskjuten från byns ”gemenskap” och varför tvillingarna aldrig fått veta något om den halvsyster som spelade en avgörande roll i förra romanen. Frågan är om Jana är beredd att förlåta sin döda mor för alla år av stillatigande förnekelse.
För byns invånare finns bara två alternativ: att inordna sig i gemenskapen eller bli uteslutna. Då kan de flytta söderöver eller sälla sig till den tröstlösa skaran alkoholister på den lokala pizzerian. Bror, som kämpat både med spriten och känslan av utanförskap, kan inte motstå lockelsen och blir snart frälst. Personlighetsförändrad, som Jana ser det i sina försök att rädda honom undan ett arrangerat äktenskap och en livslång fångenskap. Eller om det är sig själv hon försöker rädda – undan en förlust av sin egen närapå siamesiska tvillingsjäl.
”Vi for upp med mor” lever på samtliga punkter upp till mina högt ställda förväntningar. Jag kommer på mig själv med att läsa dess första 250 sidor på en dag och de återstående 100 mer eller mindre i en sittning. Karin Smirnoff kan göra en tillfällig anställning som bildlärare på en kristen högstadieskola till gastkramande läsning, och avtäcker lager för lager hyckleriets och maktmissbrukets mekanismer med ett ständigt illmarigt språkligt leende.
Att romanen slutar i en bokstavlig cliffhanger – vid ett stup efter att Bror börjat tala med ”visesinangijalaröst” – är lika frustrerande som hoppingivande. Utan att det framgår någonstans betyder det i bästa fall att det kommer en tredje del. Kanske följd av en fjärde och femte. För mig får det gärna komma en om året. Inte otänkbart: i en intervju har jag läst att Karin Smirnoff skriver i ett rasande tempo.
Gå till toppen