Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Det vore väl fantastiskt om Sverige kunde ta täten på en väg mot fred

Lars Hansare minns stridsvagnar, en amerikansk och en rysk, stående med eldrör mot eldrör vid Checkpoint Charlie i Berlin då kalla kriget var som frostigast.Bild: KREUSCH
Det var den fjärde november 1964. Tyskland mötte Sverige i en kvalmatch inför VM i fotboll på Olympiastadion i Berlin. ”Kurre” Hamrin nickar in 1-1 och jag fick bilden. Jag var på mitt första utlandsuppdrag, ett drygt halvår tidigare hade jag fyllt tjugoett och blivit myndig. Det var så på den tiden.
På samma Olympiastadion manifesterade Hitler vid de olympiska spelen 1936. De spel där amerikanen Jessie Owens tog fyra guld till Adolfs stora förtrytelse.
Sedan vi dagen efter matchen packat ihop våra pinaler fick jag några timmar ledigt och gav mig ut på stan. Jag ville se Checkpoint Charlie, gränsstationen mellan den amerikanska och ryska sektorn i Berlin.
Vid sidan om posteringen hade man byggt en utsiktsplattform av grovhyvlade plank. Från den kunde man titta ut över muren, låta blicken vandra över taggtråden in i ett trasigt Östberlin. Det knarrade till i trappan och en äldre man klev upp. Han var klädd i en luggsliten grå ulster och på huvudet bar han en kippa. Han stack ner sina händer i fickorna och stod lutad mot räcket en lång stund. Tyst. Jag backade några meter och lät min Leica tala. Jag ville ha honom i förgrunden och resterna av ett hus i bakgrunden. Ett hus vars fönster var tomma, blinda, svarta hål. Jag tittade ner mot gränsbommen och där stod två stridsvagnar, en amerikansk och en rysk, stående med eldrör mot eldrör. Det kalla kriget var som frostigast.
Dagarna i Berlin och minnen från besöket vid Checkpoint Charlie har jag burit med mig hela livet. Försynen har varit mig nådig i så motto att jag har fått leva ett liv i fred.
Detta har inte alla varit förunnade.
Allt eftersom år lagts till år har jag blivit allt mer medveten om det vansinniga med krig. Det idiotiska med vapen som har som främsta uppgift att döda. Att väpnat våld måste tillgripas för att lösa dispyter mellan människor och länder.
Minnena från Berlin kommer upp och då och då och nu senast i rapporteringen om försvarsberedningens betänkanden och den anmärkningsvärda upprustning som militärerna, ivrigt påhejade av det politiska etablissemanget i ett land som förklarat sig som neutralt.
Det har skrivits tillräckligt mycket om vad man vill använda åttiofyra miljarder kronor till. Det behöver inte upprepas. Vad jag skulle önska vore lite eftertanke och analys.
Jag tvivlar inte på att professionella bedömare anser att säkerhetsläget är oroande, att spänningarna i omvärlden talar för en annan beredskap. Mer eller mindre mellan raderna menar vapenskramlarna att vi med denna exempellösa upprustning, som i omfattning inte skådats sedan 40-talet, skulle kunna stå emot ett väpnat angrepp i tre veckor. Under tre veckor skulle vi effektivt kunna rasera allt vi byggt upp. I mina stundtals förvirrade vandringar i varandets vilsna vindlingar stannar jag upp vid frågan om vem det är som krigar.
Svaret är män. Det har alltid varit män som förklarat krig, som utkämpat krig, som bombat och dödat, inte sällan i Guds namn. Jag kan förledas att tro att det blivit en självuppfyllande profetia för militären att driva tanken på krig som en allomfattande lösning på konflikter. En lösning som är skrämmande konservativ och konventionell. I tider som präglas av genustänk på många områden känns dessa funderingar riktiga.
Förutom att krig är alldeles för allvarligt för att skötas av militärer tror jag att de skulle kunna undvikas om fler kvinnor ville engagera sig i försöken att lösa konflikter på fredlig, diplomatisk väg. Då skulle åttiofyra miljarder kunna komma till verklig användning.
Så vitt jag vet har aldrig en kvinna förklarat krig. Kvinnor har fullt naturligt en känsla för livets okränkbarhet. Kvinnor skapar liv, vårdar liv och är, tragiskt nog, ofta krigets andra offer. Det första är alltid sanningen. Det raljeras ofta om att vi svenskar är rättrådiga, vi vet bäst och vi vill att den svenska modellen skall vara respekterad och mana till efterlevnad. Just i detta allvarliga ämne vore det väl fantastiskt om Sverige kunde ta ledningen på en väg mot fred i stort som smått. Tänk om vi kunde skapa en ny Greta-effekt. Våga vägra väpnat våld!
Cornelis Vreeswijk skrev en gång en sång: I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.
Tankar en solig dag i månaden maj då livet är som vackrast.

Lars Hansare

Gå till toppen