Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Anne-Marie Pålsson: "Är partierna inte på hugget är väljarna det inte heller."

Bild: Erik Nylund
Så var denna valrörelse till ända. Kantad av smaskiga avslöjanden, debatter om fel saker och lågt väljarintresse.
Varför lyfter det inte? EU-parlamentet är ju en viktig institution – mäktigare än riksdagen i många frågor. Vet vi för lite om vad som händer i EU-parlamentet för att orka engagera oss? Kanske, för bara sällan rapporteras hur svenska ledamöter röstat på kommissionens förslag om exempelvis pappamånader, europeiskt gränsövervakningssystem eller arbetsvillkoren i Europeiska unionen.
Å andra sidan är de flesta svenskar också rätt obekanta med vad som händer i riksdagen. Förklaringen till ointresset måste sökas någon annanstans och då på ett allmängiltigt plan eftersom svenskarnas attityd inte är unik.
Finns förklaringen utanför väljarkollektivet? Hos de nationella partierna? För dessa har inget att vinna på EU-valet, förutom möjligen en smula prestige. Incitamenten för dem att anstränga sig är därför små, vilket årets valrörelse av lågbudgetkaraktär skvallrar om. Är partierna inte på hugget är väljarna det inte heller.
Ty politik handlar om att vinna makten och behålla den. Det är först med makten säkrad som dess frukter kan njutas: den att bestämma politikens inriktning, hur de skattemedel som medborgarna tillskjutit ska användas och vem som ska få det ena uppdraget eller det andra. Utnämningsmaktens sötma ska inte underskattas.
Men valet till EU-parlamentet genererar inte en segrare och belönar inte denne på det sättet. Partistrategerna vet att även om deras parti skulle få 100 procent av rösterna på hemmaplan får det ändå inte majoritet i Bryssel. Och väljarna har å sin sida upptäckt att de inte har en aning om vad de får i slutänden.
I EU-parlamentet finns nämligen inte de svenska partierna som de röstat på företrädda. Där härskar mindre kända partigrupper som EPP och Alde – konstgjorda skapelser utan förankring i medlemsländerna och som väljarna inte kan rösta på. Därmed kan de heller inte utkräva något ansvar av dem trots att det är partigrupperna som avgör vilka beslut som tas. Om deras och de valda ledamöternas agendor vet vi inget, lika lite som vilka intressen de företräder och vilka kopplingar de har till olika intressegrupper.
Med Lissabonfördraget som trädde i kraft för tio år sedan hoppades EU-eliten att EU skulle bli mera demokratiskt. Redskapet var parlamentet som fick kraftigt ökade befogenheter. Vad arkitekterna bakom fördraget missade var att parlamentet som uttryck för den folkliga förankringen bara fungerar i ett system där väljarna lägger sin röst på distinkta EU-partier. Men den lösningen vill ingen ha.
Fördragets upphovsmän borde ha gjort tvärtom och förordat att parlamentet skrotades och att de nationella parlamenten övertog dess befogenheter. Förhandlingsmandaten ska hämtas från landets parlament och besluten ska grundas på dessa. Inte på vad anonyma ledamöter i EU-parlamentet tycker. Bara så kan EU göras mera demokratiskt.
Gå till toppen