Nervkittlande blev det aldrig i riksdagen. Centerledningen meddelade redan på måndagskvällen att partiet beslutat att lägga ned rösterna i tisdagens misstroendeomröstning mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Och M, KD, L och SD har inte tillräckligt många mandat för att på egen hand rösta bort ett statsråd.

Men om det inte blev skarpt läge vid omröstningen i kammaren, så var tonen desto vassare i omgivande debatt. Gamla allianskollegor gick stenhårt åt Centerledaren Annie Lööf. KD-ledaren Ebba Busch Thor anklagade C för att vara "ett rent lydparti till S" och påminde om Lööfs löfte att vara en "liberal nagel i ögat" på regeringen, trots 73-punktsöverenskommelsen mellan S, MP, L och C. Ännu hårdare var M-ledaren Ulf Kristersson som hävdade att C låter "makt gå före rätt".

Men riktigt så enkelt är det inte.

Annika Strandhäll förtjänar skarp kritik för uppsägningen av Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler i slutet av april i fjol. De – lite olika – förklaringar som Strandhäll gett som skäl brister i trovärdighet. Så långt är riksdagsmajoriteten helt överens, vilket C också understryker. Att partiet ändå valde att inte rösta mot Strandhäll nu motiveras med att misstroende är ett alltför skarpt vapen. Det måste användas med försiktighet, resonerar gruppledaren i riksdagen Anders W Jonsson (C).

Det måste C ha rätt att tycka.

Gårdagens misstroendeomröstning var bara den tionde i riksdagens historia och hittills har inget statsråd avsatts på det här viset. Inte minst mot den bakgrunden måste också C helt självständigt ta ställning till om det som Strandhäll anklagas för är tillräckligt allvarligt. Luddiga regler ger regeringen stor frihet att besluta om tillsättning och avsättning av myndighetschefer.

Moderaterna hävdar att hon avsatt en generaldirektör av politiska skäl och därefter inte talat sanning om dessa. Det är allvarligt.

Begler var bevisligen en uppskattad chef och framstår som ett bondeoffer i regeringens politiska spel inför valet. Konstitutionsutskottet, KU, är i full gång med en granskning av Strandhälls agerande och hon väntas få hård kritik. Men när M valde att väcka misstroende utan att invänta slutsatserna anades en iver att skadskjuta regeringen som nu även lyser igenom i kritiken mot C.

När Centerpartiet anklagas för att prioritera regeringssamarbetet framför oppositionsrollen tycks det som om den utdragna processen med att bilda regering fortfarande inte är slut. Det är sin sak om Kristersson inte har kommit över att han misslyckades med att bilda en alliansregering, politiken måste ändå kunna gå vidare. Åtskillig tid och energi har redan lagts på regeringsfrågan. Nu måste partierna kunna ta ställning i sakfrågor – utan att det leder till ny strid i frågan om det är rätt konstellation av partier som styr. Och anklagelser om att sitta i regeringens knä var gång L eller C inte stöder M, KD och SD.

Nivån på diskussionen lämnar dessutom övrigt att önska.

"De har kallat oss för quislingar, lydparti och benprotes tror jag. Jag tar det inte så allvarligt faktiskt. Jag tycker det är viktigt att höja den retoriska nivån och ha ett vuxet samtal", säger Annie Lööf i en TT-kommentar.

På goda grunder. Riksdagspartierna kan inte slösa bort mer av mandatperioden på att strida om vilka som har valt att samarbeta med vem.

L och C valde olika vägar vid misstroendeomröstningen. Jan Björklund (L) betonar att överenskommelsen med regeringen gäller budgetsamarbetet och 73 punkter med olika reformer, inte att "rädda kvar statsråd som begår tjänstefel i sin ämbetsutövning". C kan ha samma grundinställning till samarbetet men ändå komma till en annan slutsats i misstroendefrågan. Det måste inte nödvändigtvis spegla olikheter i de två partiernas syn på regeringen, det finns naturligtvis åtskilligt annat som kan spela in.