Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Moa Berglöf: "Handlingskraft mot ett främlingshot som inte finns."

Christian Sonesson.Bild: Johan Nilsson/TT
Det är förstås delvis taktik, det som Moderaterna och Sverigedemokraterna sysslar med i Staffanstorp.
Lagom främlingsfientliga förslag som inte bara ger lokala rubriker utan också är tillräckligt kittlande för att tillfredsställa kvällspressens sug efter provokation. Indraget stöd för IS-återvändare, förbud mot halalkött – och så den nya insatsen för att säkra den moderate kommunstyrelseordföranden Christian Sonessons rykte som Sveriges mest känslostyrda politiker: slöjförbud för kommunens skoltjejer.
Men förslag som blir till egotrippade rubriker blir också ibland till riktiga politiska beslut. Som inte bara påverkar kommuninvånarnas vardag utan också visar dem var de politiska prioriteringarna ligger.
I Staffanstorps fall tyder allt mer på att de prioriteringarna handlar om att visa riktigt mycket handlingskraft mot ett främlingshot som inte finns någon annanstans än i den politiska ledningens fantasier.
I slutet av april skrev jag om den politiska ledningen i Staffanstorps beslut att dra in det kommunala försörjningsstödet för eventuella IS-återvändare. Fanns det några sådana i kommunen? Det visste inte kommunstyrelseordförande Sonesson. Var beslutet ens lagligt? Nej, sa jurister. Spelar roll, sade Sonesson.
I onsdags var det alltså dags att återigen fatta lagstridiga kommunala beslut med Sonessons känslor som enda underlag. Men i den nya integrationsplanen kommer hotet mot kommunmedborgarna inte längre via flyg från syriska IS-fästen, utan inifrån. Närmare bestämt från den trojanska häst som gömmer sig bland kommunens 3 000 grundskoleelever: muslimska tjejer med slöja.
Hur många är de? Det vet inte Sonesson. Inte nu heller. Vad han vet, och som han skriver på sin Facebooksida, det är att ”svensk lag och svenska värderingar utgör minsta gemensamma nämnare i vårt samhälle”, att ”kulturella särkrav inte accepteras i kommunens verksamhet” och att ”beslutet att inte acceptera slöjor på flickor i förskola och grundskola är en direkt konsekvens av detta”.
Hur en fjortonåring med slöja bryter mot svenska lagar och värderingar, eller vad som egentligen är ett kulturellt särkrav – vad jag vet är även skolan i Staffanstorp stängd på Kristi Himmelsfärds dag – får bli ett ämne för en annan kolumn.
Christian Sonessons tilltag skapar rubriker. Det är provokation som kommunalt verktyg och känslor som grund för kommunala beslut. Det är krav på att invandrare ska följa svensk lag, men tillåtelse för politiker att strunta i den.
Braskande rubriker från Staffanstorp må vara pikant för kvällstidningsläsaren, och spännande för den höger som ser Sverigedemokratiskt samarbete som den moderata frälsaren. Men det är inte det minsta pikant och inte ett dugg spännande. Det är bara kommunpolitik i sin sämsta skepnad.
Gå till toppen