Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Enig kritik i Begleraffären. Men regeringen flyr ansvar.

Pressträff med KU på tisdagen.Bild: Pontus Lundahl/TT
Allt är relativt, även i riksdagens konstitutionsutskott, KU. Knappt har ledamöternas eniga kritik mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) framförts så blir oenigheten uppenbar:
Statsrådet bär ansvaret för de brister som framkommit, skriver KU om den uppmärksammade avsättningen av Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler. Dels brast dialogen mellan departementet och generaldirektören, dels går det inte att uppbringa någon dokumentation kring förflyttningen, konstaterar KU.
Det låter som tung kritik. Men även om betänkandet lades utan reservationer – vilket KU numera alltid eftersträvar – så är partierna inte eniga om formuleringarnas politiska tyngd.
"Det är en allvarlig kritik", säger ordförande Karin Enström (M) till TT. "Vi har valt att avstå från både ordet kritik och graderingen av det här", säger vice ordförande Hans Ekström (S) till SVT.
Socialdemokraterna försöker förstås värna de sina. Att partiet ändå ställde sig bakom betänkandet beror sannolikt på att kritiken har bantats ned till de punkter som inte går att förneka.
Beslutet att flytta på Begler kom uppenbart oväntat för såväl henne själv som hennes medarbetare. Och när hon efterfrågade skälen fick hon inget svar. Sedan dess har förklaringarna svajat.
Att regeringen avsätter en generaldirektör är ingenting konstigt i sig, den möjligheten ger utnämningsmakten. Men det måste gå att förstå och få insyn i bakgrunden – alltså svar på frågan varför.
Därför är det anmärkningsvärt att inte ens KU lyckas hitta någon dokumentation kring avsättningen av Begler. Det stärker misstankarna om att hon blev ett bondeoffer i regeringens spel inför valet: när generaldirektören byttes ut gick luften ur debatten om Försäkringskassans striktare bedömningar av rätten till sjukersättning.
När Strandhäll gav beskedet på en presskonferens i slutet av april i fjol hade hon svårt att förklara skälen bakom. Begler påstods vara införstådd med beslutet, men dementerade själv detta. KU kallar det nu för otillfredsställande att uppgifterna går så pass mycket isär och lämnar inget utrymme för spekulation om vem som bör klandras för detta: statsrådet bär ansvar för de brister som framkommit.
Så vad händer nu? Dessvärre inte mycket alls, verkar det som.
KU:s skrivningar utgör ingen grund för att Strandhäll ska avgå, säger Stefan Löfven (S). Och rent formellt har han rätt. Men en statsminister måste inse allvaret här. Förtroendet för en av hans ministrar är kört i botten. Förbrukat. Och det som hänt fläckar av sig på hela regeringen. Annika Strandhäll blir en belastning.
När riksdagen förra veckan röstade om misstroende mot henne, på initiativ av Moderaterna som just hävdade att det politiska förtroendet var förbrukat, räddades hon kvar med darr på ribban. Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna ville fälla, men Centern tvekade länge och valde sedan att lägga ner sina röster. För att invänta beskedet från KU. Inte orimligt, då, men anmärkningsvärt nu, när partiet menar att kritiken inte ändrar någonting i sak.
Någon ny förtroendeomröstning är inte att vänta. Men behövs inte heller – det svidande beskedet från KU borde räcka. Begleraffären kommer naturligtvis att förfölja Strandhäll. Beskedet från KU understryker det som alla utom statsministern verkar ha insett för länge sedan:
Det handlar inte om en hatsvans på nätet eller det faktum att Strandhäll är kvinna, vilket ledande socialdemokrater försökt vifta bort det hela med. Det handlar om att hon agerat fel och försökt dölja det bakom en rad förklaringar som omöjligen kan vara sanna samtidigt.
Hennes egen kommentar till KU-kritiken är, märkligt nog, att det blev "tydligt att anklagelserna om osanningar är grundlösa". Att hon tar till sig av kritiken och ska ta sig en "ordenlig funderare" på hur dokumentationen kan förbättras låter klent. Mycket klent.
De allvarliga bristerna i kommunikation och dokumentation faller nu tillbaka på hela regeringen. Flykten från ansvar riskerar att skada medborgarnas förtroende för de styrande. Det är ett grundläggande krav att beslutsgången ska gå att förstå. Det handlar om väljarnas insyn i hur den offentliga makten utövas. En så grundläggande demokratisk princip borde inte lämna utrymme för relativisering.
Gå till toppen