Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mats Skogkär: Lite mer fantasi kunde ha hjälpt de gömda barnen.

Bild: Hussein El-Alawi
Att verkligheten verkligen skulle kunna överträffa dikten är svårt att föreställa sig, men fallet med de fem skånska barnen som hållits gömda och isolerade av sina föräldrar under nio års tid får en att undra. Historien känns onekligen som hämtad från fiktionens värld. Olyckligtvis för barnen är den inte det.
Frågan – eller åtminstone en av många frågor – alla nu ställer sig lyder:
Hur är det möjligt att detta gått under alla myndigheters radar?
En som undrar är Liberalernas Mats Persson, Lund, ledamot av riksdagens utbildningsutskott, som på tisdagen frågade utbildningsminister Anna Ekström (S) om hon tänker vidta några åtgärder för att säkerställa att alla barn omfattas av skolplikten.
För trots att skolplikt råder kunde ansvariga på skolförvaltningen i Ystad år efter år godkänna att de fem barnen slapp skolgång med hänvisning till att de studerade utomlands. Ingen kontrollerade om det stämde.
I själva verket levde barnen i misär, kontrollerade och manipulerade av sina föräldrar, utan att få någon undervisning.
Men inför höstterminen 2018 fann den då nytillträdde skolchefen Dennis Hjelmström denna närmast rutinartade hantering märklig. Hjelmström kontaktade den skola i USA föräldrarna uppgav att barnen studerade vid. Efter bara några timmar kom svaret: barnen var inte elever där.
Svårare än så var det inte. Allt som krävdes var ett enkelt mejl. Ändå tycks ingen av Hjelmströms företrädare på jobbet ha kommit på tanken att kontrollera föräldrarnas påståenden.
Som så ofta med facit i hand framstår det som hänt som närmast obegripligt.
Nog borde väl en och annan varningslampa ha blinkat. Samtidigt som föräldrarna slog i myndigheterna att de drev ett ytterst framgångsrikt företag och hade världen som arbetsfält, fick mannen under nästan tio års tid sjukersättning, medan hustrun var sjukskriven sedan 2015.
Och det tycks trots allt ha funnits de som undrade om allt stod rätt till. Enligt lokalpolitikern Göran Göransson (KD) började rykten gå om familjen ganska snart efter att den flyttat in i huset på Österlen 2003.
"Men detta var andra- och tredjehandsuppgifter och du vet hur det kan snackas om folk som är lite udda", säger Göransson till tidningen.
Kristdemokraterna har länge förespråkat en civilkuragelag och frågan är väl om inte lite mer civilkurage hade varit på sin plats här.
Ändå ligger det något mycket sympatiskt i Göranssons resonemang, att tro det bästa eller åtminstone inte det värsta om sina medmänniskor. Motsatsen, ett samhälle där alla betraktar varandra med misstänksamhet och hela tiden lägger sig i, där Storebror bokstavligt talat övervakar varje steg medborgarna tar, känns inte som något att sträva efter.
Kanske är det inte heller mer byråkrati och utbyggda kontrollsystem eller ens de i sammanhang som dessa närmast obligatoriska löftena om att rutinerna ska ses över som är lösningen, utan mer fantasi, en insikt om att även det osannolika kan vara sant. För även om verkligheten inte överträffar dikten ligger den ibland väldigt nära.
Gå till toppen