Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Boris Johnson närmar sig sitt mål.

Michael Gove och Boris Johnson kampanjade tillsammans för brexit.Bild: Stefan Rousseau
Startskottet har gått. På fredagen klev Theresa May av som ordförande för det brittiska konservativa partiet Tories. Slutstriden om vem som ska ta över hennes plats och därmed också bli Storbritanniens nästa premiärminister kan börja.
Inte så få känner sig kallade. Sam Gyimah. Esther McVey. Mark Harper. Michael Gove. Dominic Raab. Matt Hancock. Sajid Javid. Jeremy Hunt. Andrea Leadsom. Rory Stewart. Och så Alexander Boris de Pfeffel Johnson förstås, den tidigare utrikesministern och före det bland annat borgmästare i London som under lång tid drömt, planerat och intrigerat för detta.
De flesta i startfältet är dock att betrakta som chanslösa. Av möjliga kandidater är det just Johnson och nuvarande miljöministern Michael Gove som de flesta bedömare betraktar som favoriter. Och av dem är det sannolikt den folklige frifräsaren Johnson som ligger bäst till bland partiets gräsrötter.
Båda var förgrundsfigurer i lämna-kampanjen inför folkomröstningen 2016, men som personer är de något av varandras motpoler. Den frispråkige Johnson som gör och säger vad som faller honom in och den artige, disciplinerade Gove.
Både Johnson och Gove har aspirerat på partiledarposten tidigare. Johnson hade hoppats bli partiordförande redan när David Cameron avgick 2016, men samma dag som han skulle kungöra sin kandidatur gick Gove – som Johnson såg som en av sina främsta allierade och tilltänkt kampanjgeneral – ut och förklarade att Johnson inte höll måttet och att han själv var den bäst lämpade nye partiledaren.
Partiets val den gången föll istället på Theresa May som lovade att under ordnade former genomföra vad en knapp majoritet av de brittiska väljarna önskat: att landet ska lämna den europeiska unionen.
Därav blev intet. Vilket blev Mays fall.
Boris Johnson är inte främmande för att låta Storbritannien krascha sig ur EU utan ett utträdesavtal.
"Om jag vinner så kommer vi att lämna den 31 oktober. Avtal eller inte avtal", lovar Johnson en väljare i sin kampanjfilm.
Johnson och andra med honom hoppas möjligen att EU ska mjukna och erbjuda Storbritannien ett förmånligare utträde. Den optimismen är knappast motiverad. Tålamodet i Bryssel och bland stats- och regeringschefer i de övriga 27 medlemsstaterna är på upphällningen. På goda grunder. Brittisk excentricitet har sin charm – till en viss gräns. Hanteringen av utträdet har tagit tid och kraft som unionen hade kunnat använda betydligt bättre.
Britterna har valt. För snart tre år sedan. Deras val är att beklaga. Men landets politiker lovade att hedra utslaget. Förtroendet för demokratin skulle allvarligt skadas om de inte levererar. Det vore välkommet om Johnson eller vem det nu än blir som tar över efter May, tillsammans med EU, hade kunnat hitta en acceptabel väg runt detta faktum. Men särskilt sannolikt är det inte.
Utöver brexit har den nye Toryledaren att försöka ena ett splittrat land och ett minst lika splittrat parti.
Att så många vill ta sig an den uppgiften är hoppfullt. Men samtidigt något av en gåta.
Gå till toppen