Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ida Ölmedal: Tal till en student för längesen

Några små ord om vänskap i farvälens tid.

Studentutspring. På bilden Pauliskolan i Malmö 2019.Bild: Hussein El-alawi
Där ligger studentmössan, fodret är nedklottrat med namn. Där dräller pajkladd och jordgubbar, rester av en buffé. Där är en hängmatta, och där ligger du. Slö och säll. Uppfylld av evigt sommarlov. Gymnasiet är slut och framtiden doftar magnolior och piprök. Du är en som ska flytta till Lund, det är vad du är. Allt börjar nu.
Boken du bläddrar i heter "Vänskap". Den är skriven av den italienske sociologen Francesco Alberoni. Du vet inte riktigt vem han är, du hittade den på biblioteket. Det är så du lär dig saker: du tar det som kommer i din väg. Du har ännu inga system, fack eller tidslinjer att ordna kunskapen i. Det kommer att bli din skam, men just nu är det din stora lycka.
Vänskap, skriver Alberoni, uppstår genom mötet. Mötet är ett ögonblick av förhöjd livsintensitet. Ögonblicket är ett språng. Vänskap är en rad av sådana språng.
Äkta vänskap, fortsätter han, är alltid ett äventyr. Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Det hänger ihop med att vi hittar, eller skaffar, nya vänner när vi är tvungna att förändra det vi är.
Du anar redan att det är din blivande hemstad du läser om. Kladdkakekvällar i korridorssoffor, ivriga bekännelser som firas med nya synder, cykelskjuts i soluppgång, dans på AF-borgens tak. Lund är identitetsbyggets stad. Det du ännu inte vet är att det samtidigt är uppbrottets stad, men det talar också för vänskapen på samma sätt som det talar emot kärleken: Livet där kräver relationer som tål uppehåll. Och när vänner återses, skriver Alberoni, säger de: Hur mår du? Inte: Vad har hänt sen sist? Vänskap kräver inte att man är med varandra i allt. Det är att gå sida vid sida, inte att smälta samman. Vänskapen är diskontinuerlig. Dess tid är kornig.
Där ligger du och känner dig fjäderlätt. Du ska framåt, uppåt, mot äventyren och mötena.
Men när jag nu tittar på dig från motsatt håll ser jag något lika fantastiskt avteckna sig bakom dig.
Den här sista sommaren i den lilla byn: tjejkvällen med gänget. De andra ska jobba i mataffär och på kyrkogården. Jag tror att ni tittar på skräckis och äter chips. Ni sover under en brandgul Jägermeister-flagga. Det är också ett möte, ett ögonblick av höjd livsintensitet – tills du får klaustrofobi, måste andas annan luft än den här, smiter iväg på promenader för att stå ut. Du får absolut inte fastna här, paniken inför den tanken kommer att ge dig rörelseenergi för många år.
Om några månader kommer du att komma hem med nya ord som du förväntar dig att de ska förstå. Dina ängelholmska diftonger kommer att vara utslätade. Ibland kommer du tro att det är din förtjänst. Ibland kommer du tro att det är ditt fel. Allt det där kommer att slita och skava och ändå, när ni ses kommer ni att fråga: Hur mår du?
Jag har nog fortfarande inte riktigt kommit underfund med hur det går till. Hur det kan tåla så mycket tid av likgiltighet.
Vänskapen kräver inte likhet, läser jag i Alberonis bok (tio år senare har jag återfunnit den i stadsbibliotekets källare). Är det förklaringen? Eller kanske är det för att den å andra sidan kräver jämlikhet, så starkt att den blir ett undantag från samhällets hierarkier, en frizon?
Jag tror bara jag vill säga detta: Såhär i efterhand är den stora upptäckten inte vänskapens lätthet. Att gå upp i ett nytt äventyr är inte svårt. Den stora upptäckten är vänskapens tyngd, dess seghet.
Det är det som är mysteriet.

Veckans lästips från kulturchefen

"Sanningen är att vissa föräldrar är farliga för sina barn." Fallet med de isolerade barnen i Ystad är en av veckans mest drabbande, och omtalade, nyheter. Säger det också något om hur vi ordnar vårt samhälle? Jenny Maria Nilsson, som länge skrivit om skolfrågor, tror det.
Ett smakprov ur Maria Küchens nya bok om rymden. I sommar är det femtio år sedan den första människan satte sin fot på månen. Därför publicerar vi ett utdrag ur vår mångåriga skribent Maria Küchens nya bok ”Rymdens alfabet”. Kapitlet ”Apolloprojektet” handlar om just den där sommaren för femtio år sedan – och om mannen som kallats ”världens ensammaste människa”.
Det stora Youtube-kriget. Berättelsen om när den indiska kanalen T-series gick om svensken Pewdiepie som världens största Youtubekanal handlar om pengar, globalisering, rasism och radikalisering. Läs Filip Yifter-Svenssons reportage.
Gå till toppen