Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Boken om Ortenrörelsen är helt grundläggande för att förstå Sverige

Aktivismen som uppstått i förorten har ofta mötts med misstänksamhet. I ”När betongen rätar sin rygg” är utgångspunkten att förortens röster är folkbildningens ryggrad. Per Wirtén läser en hoppfull skildring av en kamp för återupprättelse.

Jasmin Nur Ismail i en deltävling till Ortens bästa poet i Malmö 2016.Bild: Sara Johari

Ove Sernhede, René León Rosales, Johan Söderman

När betongen rätar sin rygg – Ortenrörelsen och folkbildningens renässans. Daidalos.

Under ett kvarts sekel har storstädernas gamla stadskärnor målmedvetet berikats. Låginkomsttagarna har trängts ut, besöksindustrin tagit över och pengarna koncentrerats i en politik som ibland kallas entreprenörsurbanism. Men orättvis maktfördelning framkallar så småningom proteströrelser.
I USA håller polariseringen mellan små samhällen och stora städer på att knäcka hela det politiska systemet. Ingen kan missa liknande mönster i Europa. Vad är annars de gula västarna? Var finner den nya nationalismen sin energi? Och i Sverige pågår sedan flera år en envis mobilisering av annat slag: bland unga radikaler i de fattiga stadsdelar som kallas förorter. De accepterar inte längre att vara utträngda i marginalen, demoniserade som kriminella, opålitliga och rasifierade objekt.
Man har börjat tala om platsens politik: hur sociala orättvisor och vanmakt läggs på plats efter geografiska mönster — och hur missgynnade platser börjat tala tillbaka. Det är inget nytt. Men sprängkraften är ny.
Kravallerna i Storstockholm våren 2013, som började i Husby och sedan spred sig, kunde ha blivit ett politiskt uppvaknande. Det var inte bara omfattningen som var annorlunda än tidigare konfrontationer, som de i Rosengård 2008. Den här gången fanns också en stark organisation på plats, mitt i Husby, som försökte förklara, göra politik och föra fram krav på förändring. Den hette Megafonen och hade på kort tid utvecklats till en lokal social rörelse. Etablissemanget hade en oppositionell, samhällskritisk och trovärdig organisation att knyta an till, att föra dialog med, att använda för att försöka undanröja våldets orsaker. Gjorde man det? Knappast. Sex år senare har inte mycket förändrats till det bättre.
Jag minns hur sociologerna Ove Sernhede och Johan Söderman i kravallernas kölvatten skrev i Sydsvenskan (24/5 2013) om hur det börjat växa fram självorganiserade förortsrörelser som påminde om de historiska folkrörelserna. Megafonen var ju inte ensamma. I Göteborg fanns Pantrarna och i Malmö Rörelsen Gatans Röst och Ansikte (RGRA). De var hoppingivande uttryck för den nya platspolitiken. Med språklig genialitet omvandlade de Förorten till Orten. De tillät inte längre att deras hem, gator och torg definierades som utanförplatser. Orten var lika mycket mittpunkt som alla andra stadsdelar. Något viktigt höll på att hända.
Nu har Sernhede och Söderman tillsammans med en annan forskare, René León Rosales, utvecklat den ursprungliga spaningen till boken ”När betongen rätar sin rygg” med den betydelsefulla underrubriken ”Ortenrörelsen och folkbildningens renässans”. Den är kanske lite akademiskt torr. Den är klart framtung med sin inledande redan välkända redogörelse för de senaste decenniernas ekonomisk-politiska förändringar. Men den är helt grundläggande för att förstå Sverige. Den spräcker den fastlåsta och fördomsfulla samhällsdebatten. Och den inger en oväntad känsla av hopp.
RGRA i Malmö är den äldsta av de här rörelserna. I motsats till Megafonen och Pantrarna blev den ganska snabbt omfamnad med projektpengar och ett erkännande från kommunen att deras arbete bland unga människor, redan från mellanstadiet, med musik och språkutveckling var viktigt och unikt. Beroendet av stadens välvilja drog kanske gadden ur den skarpaste radikalismen. Men gjorde samtidigt RGRA till en påfallande uthållig rörelse.
Radio RGRA i sändning från Gustav Adolfs torg i Malmö 2010. Yahaya Samateh från Lund rappade.Bild: Ingemar D Kristiansen
Det är fascinerande hur de här tre rörelserna inspirerats av ungefär samma förebilder: de amerikanska medborgarrättstraditionerna, hiphopens sociala aktivister och favelarörelserna i Brasilien. Självorganisering. Bildning. Politisk handling. På engelska säger man empowerment — att omvandla maktlöshet till makt genom tillit och samarbete. Sernhede, Rosales och Söderman beskriver hur RGRA utvecklade ett slags hiphop-pedagogik för att ge unga i Orten en språngbräda. Vi vill inte vara en plantskola för nya hiphop-stjärnor men för nya kommunalpolitiker, har en av initiativtagarna till RGRA förklarat.
Bokens stora poäng är att de tre forskarna betraktar ortenrörelserna ur ett bildningsperspektiv. Det är ingen slump att rörelserna ofta hittat samarbetspartners bland just studieförbund och folkhögskolor. Självbildningen har varit central. De har ordnat föreläsningsserier och samtalscirklar. Ett namn som ofta återkommer är den brasilianska befrielsepedagogen Paolo Freire, som var enormt stor i svensk debatt på 1970-talet, sedan glömdes bort men nu fått en renässans bland Ortens intellektuella aktivister.
Författarnas slutsats kan förefalla överraskande, men är övertygande: ”Om det i hög grad var marginaliserade och mindre bemedlade grupper som startade folkbildningen för mer än hundra år sedan så är det idag motsvarande sociala skikt i det samtida samhället som för folkbildningen vidare.”
Alharis Albayati på scen under Ortens bästa poet i Malmö 2018.Bild: Hussein El-alawi
Både Pantrarna och Megafonen har på senare år förlorat energi eller orienterat sig i nya riktningar, delvis bort från platspolitiken. Men de har blivit förebilder för nya aktivister och nätverk i Orten. Där finns Förorten mot våld, Förenade kreoler, Street Gäris och andra. Mest anmärkningsvärt är naturligtvis Förenade förorters enorma genomslag för tävlingen Ortens bästa poet. Var annars samlas hundratals, ja tusentals, unga för att lyssna på uppläst poesi?
Det dystra är att förhållandet mellan RGRA och Malmö kommun fortfarande är ett undantag. De andra rörelserna, även Ortens bästa poet, möts av misstänksamhet, oförståelse och ibland direkt fientlighet från det etablerade samhällets institutioner. Det finns bara en förklaring: en kombination av rasism, klassförakt och skräck för social förändring — det vill säga entreprenörsurbanismens dolda agenda.
Gå till toppen