Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mats Skogkär: Nedrustning med förhinder. Domedagsklockan närmar sig midnatt.

Deltagarna i tisdagens internationella ministermöte om nedrustning grupperade kring Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S).Bild: Claudio Bresciani/TT
Enligt Domedagsklockan – en symbolisk klocka som beskriver risken för ett kärnvapenkrig – är det 2 minuter kvar till midnatt och slutet på världen som vi känner den.
Så nära undergången har mänskligheten inte befunnit sig sedan 1953. Minst hotfullt var det 1991, två år efter Berlinmurens fall och samma år som först östblockets militärallians Warszawapakten och sedan Sovjetunionen upplöstes. Då bedömde urmakaren, styrelsen för Bulletin of the Atomic Scientists vid University of Chicago, att klockan var 17 minuter i tolv.
Nästa år är det 50 år sedan ickespridningsavtalet, The Nuclear Nonproliferation Treaty, NPT, trädde i kraft. Då är det också dags för ännu en översynskonferens av avtalet. Det sker vart femte år.
Den senaste översynskonferensen 2015 slutade i oenighet, utan några substantiella framsteg. Det mesta talar för att nästa års konferens blir ännu en missad möjlighet att driva nedrustningsarbetet vidare.
På tisdagen stod Sverige värd för ett internationellt ministermöte i Stockholm om nedrustning och icke-spridningsfördraget.
"De tidigare gångerna har man inte gjort några framsteg alls. Det vi ser nu är att fler länder pratar om att skaffa sig kärnvapen, och retoriken är förändrad, man pratar om att använda dem, inte bara ha dem som avskräckning", sade utrikesminister Margot Wallström (S) till nyhetsbyrån TT.
Att domedagsklockan närmar sig midnatt har sin förklaring.
Nedrustningsavtalet INF, som slöts mellan USA och dåvarande Sovjetunionen 1987, och som reglerar utplaceringen av medeldistansrobotar i Europa, föll tidigare i år.
Någon lösning på hur Nordkoreas kärnvapenprogram ska avvecklas finns inte i sikte. JCPOA, det avtal som skulle förhindra att Iran utvecklar kärnvapen, står på allt skakigare grund sedan USA dragit sig ur.
Mitt i allt detta har en konvention om ett globalt kärnvapenförbud, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW, tagits fram inom FN. Den svenska regeringen har ännu inte tagit ställning till om Sverige ska ansluta sig till konventionen. Även om Wallström drar i en annan riktning talar det mesta för att Sverige avstår. Det vore, konstaterar utredaren Lars-Erik Lundin, ett misstag att tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form.
Vissa ser konventionen om förbud mot kärnvapen som ett komplement till NPT. Men den är snarare en distraktion.
Intresset är också begränsat. Hittills har 70 länder skrivit under konventionen. 23 av dessa har också ratificerat den. Bland dem finns inte en enda kärnvapenmakt.
Ickespridningsavtalet är som framgår av namnet till för att förhindra spridning av kärnvapen. Det syftar dessutom till att de stater som har kärnvapen på sikt ska göra sig av med dessa.
De fem ursprungliga kärnvapenmakterna som undertecknat ickespridningsavtalet – USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien – har inte avrustat. Istället har nästan lika många nya kärnvapenmakter tillkommit: Indien, Pakistan, Nordkorea samt Israel, som inte officiellt erkänt att landet har kärnvapen.
Utvecklingen går helt uppenbart åt fel håll.
Frustrationen över att nedrustningsarbetet möter så många bakslag är förståelig. Men ickespridningsavtalet är trots allt det bästa verktyg världssamfundet har att tillgå i nedrustningsarbetet.
Om ett väletablerat avtal som nästan alla stater anslutit sig till inte kan leverera nedrustning, är lösningen knappast ett nytt avtal som många tvekar till och som ingen kärnvapenmakt lär skriva under.
Gå till toppen