Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Claire Messud skriver elegant om dagarna före elfte september

I ”Kejsarens barn” betraktas tiden före terrorattacken från en instängd och intrigerande medelklassbubbla. En briljant bladvändare, skriver Oline Stig.

Claire Messud.Bild: Ulf Andersen

Claire Messud

Kejsarens barn. Översättning: Marianne Öjerskog. Natur & Kultur.

Det första jag undrar efter att ha plöjt Claire Messuds roman ”Kejsarens barn” är varför den fått vänta tretton år på sin svenska översättning. Det kan förstås vara något rent tekniskt eller marknadsstrategiskt som gjort att förlaget valt att hellre lansera hennes senare romaner, ”Kvinnan på övervåningen” och ”Den brinnande flickan”. Men beslutet att vänta med Messuds genombrottsroman om 9/11 ställer ändå intressanta frågor om tiden och när en händelse blir historia.
Det slår mig att det faktiskt vandrar runt människor som nästan är vuxna som inte var födda när tornen rasade i New York. Själv satt jag med en god vän på restaurang Lundias uteservering när en kypare kom ut och sa att något fruktansvärt hade inträffat. Mest minns jag känslan av overklighet dagarna efter dådet, nyhetssändningarna som gick på repeat, den ökade polisbevakningen på gator och torg och rädslan som spred sig: att vad som helst kunde hända när som helst, också här.
Det amerikanska traumat har skildrats flitigt i fiktionen. Mest känd i Sverige är Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”, om den tioårige pojken Oscar som förlorar sin pappa i attentatet och försöker förstå vad som hänt i ett skälvande och dystert efteråt. Messud tar ett omvänt grepp. Hennes roman, som nominerades till Bookerpriset och blev en bästsäljare i hemlandet, handlar om tiden före katastrofen – här blir terrorattacken slutpunkten på en era och det som, rent allegoriskt, slungar ut romanpersonerna ur sina givna omloppsbanor och slår hål på alla illusioner.
Nu är det dags att säga att ”Kejsarens barn”, i fin översättning av Marianne Öjerskog, är en riktig bladvändare. Jag drabbas av en sådan febrig läshunger att jag slukar de drygt 500 sidorna i ett svep. Och som alltid när det sker blir jag misstänksam, i alla fall om jag läser i egenskap av kritiker. Är det här verkligen så bra som det verkar eller blir jag manipulerad på något sätt? Är det bara den snyggt upplagda intrigen som förtrollar mig eller finns det något mer?
Det norra tornet i World Trade Center strax efter attacken 11 september 2001.Bild: DAVID KARP
Klassmässigt befinner vi oss i den ekonomiskt burgna, intellektuella och vita sfär som skildrats så många gånger förut i amerikansk litteratur, men det brokiga och månghövdade persongalleriet är nästan värdigt en Tolstoj – också genom att vi får lära känna var och en i växelvisa avsnitt. I centrum står vännerna Danielle, Marina och Julius, alla frilansare i kulturbranschen och nyss trettio fyllda. Danielle försöker slå sig fram som producent för dokumentärfilm, Marina skriver på en bok som aldrig vill bli klar och Julius har gjort sig ett namn som litteraturkritiker efter ett par omtalade sågningar; dessvärre ägnar han sig mer åt olyckliga kärlekshistorier och kokain än åt att läsa böcker. Som en ande ovan dem svävar Murray Thwaite, Marinas far och tillika prisbelönt och hyllad författare, dyrkad av dottern och så småningom hemlig älskare till Danielle.
Fler personer finns med i intrigväven, bland annat Marinas karriärhungrige och odräglige pojkvän. Men den viktigaste jokern i leken är Marinas kusin Bootie, som anländer till New York utan en spänn på fickan. En tjock och ensam lantis från det gudsförgätna Watertown med sina drömmar och höga ambitioner som enda kapital, plus en omåttlig beundran för sin högt uppburne, intellektuelle morbror Murray. Så blir det, inte helt oväntat, Bootie som till slut ropar att kejsaren är naken.
Det är en elegant spänd båge, där själva pilen och dramats urladdning redan är given. Denna bubbla av falskspel och självbedrägeri ska ofrånkomligen spricka. Själva terrorattentatet ägnas inte stort utrymme i romanen – det är vägen dit som är poängen, hur snaran långsamt dras åt runt människorna och deras fåfänga strävanden och maskspel.
Messuds rappa och bildrika prosa lyckas både med konststycket att föra den myllrande berättelsen framåt och att komma sina många romangestalter inpå livet. Mest av allt ska jag minnas den hopplöse och älskansvärde Bootie, förutom den ångestdrivna och grubblande Danielle förstås. Men till och med den osympatiske Murray Thwaite är en person som fastnar i mitt hjärta, för att Messud motstår frestelsen att göra honom till en kulturmanskliché.
Även kejsare lider nämligen. Min misstänksamhet? Den flög sin kos under vägen. Möjligen kan man kritisera boken för sitt snäva övre medelklassperspektiv, men läst som en studie och skrattspegel över just detta privilegierade släkte i en nyss förfluten samtid är den briljant.
Gå till toppen