Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Christine Antaya: Ystads konstmuseum djupdyker i frågor om vårt beroende av havet

Vattnet skiljer oss inte åt utan förenar oss. Det nedskräpade havet berättar om hur vi hör ihop med vår omvärld.

Signe Johannessen, stillbild ur filmen ”Hic Sunt Dracones”, 2016.Bild: Tasneem Khan
Sommaren är en tid att umgås med havet. I praktiken eller tanken. I den tanketäta lilla boken ”An oceanic feeling: cinema and the sea” (som bland annat innehåller en skarp analys av havet i Disneyfilmen "Vaiana") skriver filmvetaren Erika Balsom om Freuds teori om den ”oceaniska känslan” – det lilla barnets upplevelse av att vara ett med omvärlden – och expanderar idén till en mer bokstavlig betydelse. Vad händer om vi inte tänker på havet som en avskiljare, utan som den del av planeten som förenar oss? Vi är vana vid att betrakta vattnet som en blank avgrund. Som Roland Barthes uttryckte det i sin essäsamling ”Mytologier”: havet bär inte på meddelanden, men vänd dig om mot stranden, där finns tecken överallt. Balsom, å andra sidan, ser vattnet som ett arkiv av natur och kultur, som kan användas för att tänka bortom uppdelningar i individer och territorier.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen