Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johanna Gredfors Ottesen: Maria Jönssons klotter klättrar och leker

Som människor är mest. Johanna Gredfors Ottesen ser underfundiga akvareller och aforismer på Galleri Skelderhus.

En av Maria Jönssons lekfulla akvarellskisser med tillhörande text.

Maria Jönsson

Galleri Skelderhus, Munka Ljungby, t o m 30/6.

Maria Jönsson har varit verksam som fri illustratör under lång tid. De senaste tjugo åren har hon främst ägnat sig åt bilderböcker, som illustratör av exempelvis Lotta Olssons böcker om hunden Morris och Annika Thors ”Flickan från långt borta” men också arbetat med text och bild kombinerat i de egna böckerna om Vargen Valdemar och Spyflugan Astrid.
Den senare har fått ge namn åt det instagramkonto där bilderna från denna utställning först publicerats och som även gett upphov till boken ”Klotter”. Titeln ger en fingervisning om vad utställningen, som visas på Galleri Skelderhus utanför Munka Ljungby, handlar om: akvarellskisser, färgtester, fri lek på papper där små figurer tuschas in i bilden, alltid med en tillhörande liten text. Figurerna klättrar och navigerar runt sjoken av färg, rör sig över det utsparade papperet, förflyttar sig i sina egna tankar och tycks oftast helt obrydda över de överhängande färgmassorna.
Även om stilen kan kännas igen från illustrationerna riktade till barn tillhör tonen helt och hållet en vuxenvardag, där det tycks pågå en kamp för att orientera sig i en kravfylld samtid. Texterna, och även figurernas kroppsspråk, speglar en tillvaro fylld av stress, förväntningar, normer, tomhet. Här uttrycks en mängd självsarkasmer som utmynnar i ett slags trött, halvhjärtat dråpslag mot det egna jaget: ”Känn dej själv! (men om en inte vill det då?)”
Bilderna är fullständigt nedlusade med den här typen av underfundiga, halvt resignerade aforismer. ”En natt drömde jag att jag fanns...”, ”Jag är invald på livstid i mitt eget liv”, sådana fraser. Någon gång får dock bilden tala utan ord – ”Ibland känns allt såhär:” står det, och bilden tillåts säga resten. Ett stort moln, kaotiskt färgsatt i grått, gult och rött, piskar ner sitt regn i ett gråblått, nästan svart hav. Ur havet sticker ett par röda fötter, och det är en utmärkt illustration av en mörk, hopplös känsla.
Är det då även en mörk utställning? Nja, här finns utan tvivel ett underliggande stråk av svärta, men figurerna visar snarare prov på självironisk, vass distans och torr humor. Jönsson låter dem peka på de många påbud som pådyvlas den moderna människan, lyfter dem i ljuset och avslöjar dess futtighet.
Bildmässigt är anslaget lätt och luftigt. I det som först tycks vara slumpmässiga färgtester eller plumpar framträder med figurernas hjälp olika rum och landskap med fin rytm och rörelse. I den lekfulla kontexten framstår de storögda figurerna faktiskt också som allt annat än dystra. I stället känns de ärliga, ibland trötta, ibland uppgivna, emellanåt raljanta och stöddiga, missunnsamma, tankfulla … som människor är mest.
Gå till toppen