Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Moa Berglöf: Sillamackan. Lika påhittad då som nu.

Går igen i debatten.Bild: Malin Hoelstad / SvD / TT
Det är lördagsmorgon och i en ledartext i Göteborgs-posten (15/6) har sillamackan gjort sin återkomst i svensk debatt.
Sillamackan, för den som undrar, är inte bara det skånska namnet på stekt sill med kavring, utan också en text som sverigedemokraten Björn Söder (SD), sedermera partisekreterare, riksdagsledamot och vice talman, publicerade på sin blogg runt millennieskiftet.
Scenen är Malmöfestivalen, och i centrum för berättelsen står en hungrig Björn Söder som har bestämt sig för att om han inte hittar någon svensk mat så får magen stå ut med att vara hungrig.
Hungrigare och hungrigare blir han också, men ingenstans finns någon svensk mat. Det är vitlöksluktande matstånd, det är tacos och falafel, indiska specialitéer och kebab.
Så plötsligt, på en skylt: sillamackor.
Björn Söder köper en, äter den och blir mätt. Men kvar i honom dröjer sig en annan känsla. Han känner inte längre igen sig i sitt land. Ska det här föreställa Sverige?
Glädjen byts till förtvivlan:
"Min mage höll på att vända sig ut och in och tårarna började att leta sig ned för min kind. Den stolthet, över att vara svensk, jag hade känt tidigare på kvällen hade nu förbytts till ett hat inombords. Inte ett hat mot de folk som befann sig där, utan ett hat mot de beslutsfattare som orsakat det som mina ögon nu skådade."
Blogginlägget om den ensamma sillamackan i ett hav av främmande mat har blivit upphov till både hån och löje. Inte minst från Björn Söder själv. I en långt senare intervju i Dagens Nyheter skrattar han när han påminns, och medger: " Ja, det var väl en lite patetisk text. Jag var inte så gammal och har väl förändrats och mognat sedan dess. Jag var väl mer radikal då. Man är ju ofta det som ung".
Det är inte någon ung Sverigedemokrat med pretentioner som står för sillamackans återkomst denna lördag. Det är Göteborgs-Postens skribent Kajsa Dovstad, och reflektionen kan sammanfattas ungefär så här:
Det är en sen kväll i Gävle, hon är hungrig, det enda svenska hon hittar i den lilla arabiskskyltade butiken är snabbmakaroner och likt Söder känner hon sig alienerad av bristen på "vanlig mat": "Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte."
I den efterföljande debatten om Dovstads text har flera lyft hur osannolikt det är att hon inte hittade till någon annan affär, eller att hon är en dålig matlagerska som inte kan ta till sig av ett annat utbud än det typiskt svenska.
Det är lika dumt som att försöka faktagranska Björn Söders upplevelse på Malmöfestivalen.
För det handlar inte om sillamackor, eller snabbmakaroner.
Med lördagens ledare i GP sällar sig Kajsa Dovstad till förra veckans budskap från Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi: invandrarna är för många, och de håller på att ta över.
Tyvärr tar retoriken fäste också utanför dagstidningarnas väggar. Men den är byggd på falska grunder.
I en studie från förra året av sex olika länder, däribland Sverige, kom forskare vid Harvarduniversitetet fram till att medborgarnas uppfattning kring invandring i stor utsträckning inte överensstämmer med fakta. I samtliga studerade länder överskattar man antalet första generationens invandrare. Men inte bara det. Man tror också att de är mer religiösa, mer kulturellt avvikande och ekonomiskt svagare – lågutbildade, utan jobb och beroende av bidrag – än vad de är.
Påstådda hot – invandrarna tar över – blir till upplevda sanningar. Sverige känns inte längre svenskt. För tjugo år sedan var det Björn Söder som ledde den kampanjen. Idag är det ledarskribenter på några av Sveriges största dagstidningar.
Gå till toppen