Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Elin Henriksson: Vårdköerna beror på brist på personal, inte brist på motivation.

Socialminister Lena Hallengren (S)Bild: Stina Stjernkvist/TT
Hälso- och sjukvården ska vara lätt tillgänglig. Att det är lagstadgat är svårt att tro för den vars barn möts av två och ett halvt års kö för utredning inom Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, vilket är fallet i Trelleborg.
Likaså för den som får vänta fem månader på operation för prostatacancer, istället för det nationella målet på två månader. Kötiden i Region Skåne är i genomsnitt 152,5 dagar.
Köerna i sjukvården är utan tvivel ett samhällsproblem. Därför är det märkligt att regeringen, i samarbete med C och L, väljer att satsa på en så konstlad åtgärd som kömiljarden.
Åtgärden är tänkt att fungera som ett ekonomiskt incitament. De regioner som lyckas korta sina väntetider belönas med ökade resurser. Men satsningen tyder på okunskap om de verkliga problemen i sjukvården.
Den ursprungliga kömiljarden, införd under alliansens första mandatperiod, fick kritik på flera punkter. Eftersom landets regioner jämfördes med varandra fick de välmående regionerna utökade resurser utan ansträngning, medan de med sämre förutsättningar inte hade en chans. Dessutom bortprioriterades multisjuka till förmån för patienter med lätta besvär.
Dessa problem har regeringen försökt råda bot på när kömiljarden nu återlanseras, i enlighet med 73-punktsöverenskommelsen mellan S, MP, C och L. Regionerna ska jämföras med sina egna utgångslägen, istället för med varandra. Och för att motverka snedvridningen i prioritering ska även de som minskar väntetiden för återbesök få ökade resurser. Hur väl dessa omarbetningar faller ut får framtiden utvisa.
Men kömiljarden har mer grundläggande problem. Den är både felriktad och ytlig. Socialminister Lena Hallengren (S) menar att regeringen vill göra det meningsfullt för alla regioner att anstränga sig. Som om problemet i sjukvården är brist på hårt arbete.
Ekonomiska incitament signalerar ett antagande om att orsakerna till de långa väntetiderna är ineffektivitet. I den mån det alls stämmer beror det på sjukvårdspersonalens växande administrationsbörda. Inte på att de behöver anstränga sig.
Såväl sjukvårdspersonal som regionpolitiker är säkerligen redan motiverade att korta köerna. Det är vårdpersonalen som möter de människor som drabbas och regionpolitikerna som förlorar väljare. Incitament är verkningslösa när viljan redan finns, men de praktiska förutsättningarna inte gör det.
Skälet till att få regioner lever upp till vårdgarantin är, utöver att dyrbar tid äts upp av administration, brist på utbildad personal. Vilket i sin tur orsakas av dåliga arbetsförhållanden och låga löner som gör att personalen lämnar sjukvården. Fundamentala problem försvinner inte med konstgjorda lösningar.
Det är dags att börja lyssna till personalens egna analyser av vårdproblemen. Och de önskemål som oftast hörs är fler kolleger, bättre lön och mer tid för kärnuppgifterna. Kömiljarden uppmuntrar trollande med siffror snarare än verklig förbättring.
Gå till toppen