Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Daisy Balkin Rung: "I Nöden var det en värld för sig. En riktig shtetl."

Bild ur Anna Svenssons bok om Nöden.
Runt 1850 kom min morfars far Israel till Lund. Han och familjen var från Schake i dåvarande Ryssland, numera Litauen, och de flydde till Sverige på grund av pogromer och antisemitism. Familjen var inte ensamma om att bosätta sig just i Lund, Under åren 1850–1910 kom cirka 400 judar till området Nöden.
Det var mycket fattiga judar som flydde till Lund. De som hade det lite bättre ställt hade råd att ta sig vidare ut i Europa eller till USA. Att man valde just Lund berodde på att från det att de första judarna fick lov att bosätta sig i Sverige 1782 fick de enbart bo i städer som Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Runt andra delen av 1800-talet byggdes stadskärnan i Lund om och nya inflyttande kom att samlas i gatorna kring Stora Tvärgatan, Prennegatan, Hospitalsgatan och Mariagatan. Området Nöden var präglat av enorm fattigdom. Husen var slitna och man trängdes många i små lägenheter. Toaletter fanns på gårdarna och i bästa fall hade man satt upp ett skynke så att man kunde göra sina behov ”i fred”.
Precis som de flesta judiska män försörjde sig morfars far Israel som gårdfarihandlare. Min morfar Elias föddes 1888 och när han blev äldre så gick han i sin pappas fotspår. Jag kan så väl höra morfar berätta om när han åkte runt i Sverige för att försöka få sålt sina saker. I Dalarna var det någon som sa på klingande dalmål: "Du jude, du ska inte prata så mycket du." Men det var inget illa menat, utan bara ett sätt att skoja. Åtminstone enligt morfar Elias.
Nöden var ett tryggt ställe för judarna att växa upp i. Där fanns allt. De flesta var ortodoxa och under sabbaten var det alldeles tyst och lugnt. Från fredagskvällen till när solen gick ner på lördagen. Innan sabbaten hade männen kommit hem från sina arbeten, familjerna klätt sig i de finaste kläder de ägde och fruarna lagat den bästa maten. På lördagen gick man till synagogan.
För några veckor sedan premiärvisades dokumentärfilmen Nöden, en shtetl i Lund, producerad av Anna och Isak Nachman och Milan Ovrlinic, på det judiska kulturcentret Bajit i Stockholm. Vi var flera ättlingar till judar bosatta i Nöden som med glädje och nostalgi njöt av alla de berättelser som finns om denna tid. I filmen medverkar bland annat tre äldre judar som alla föddes i Lund. Man får höra dem berätta om vad de varit med om och hur livet i Nöden präglat dem. Historia efter historia, glädje blandat med sorg och med en enorm stolthet över sitt ursprung.
Som barn umgicks man med icke-judiska barn på gården eller på gatan. Det förekom ingen antisemitism i Nöden, den kom annorstädes ifrån. Från det akademiska Lund. Men i Nöden var det en värld för sig, en riktig shtetl. En viktig del av svensk-judisk historia.
Författaren och arkivarien Anna Svensson skrev redan 1995 boken Nöden – en shtetl i Lund och medverkar också i filmen. Den visades första gången på Bajit, det judiska kulturcentret i Stockholm och kommer att visas i Malmö i september.
Gå till toppen