Zebastian ”Zebben” Modin är paraidrottare och tvåfaldig världsmästare i sprint, senast tog han VM-guld i kanadensiska Prince George i februari.

– Det betydde extra mycket den här gången eftersom jag inte gav upp och kunde vända det trots att jag varit sjuk och presterat sämre dagen innan. Det var mycket som utspelade sig i huvudet, jag tänkte att jag måste ta mig i kragen och att det var nu som gällde, inte om en vecka, säger han hemma i Östersund.

Förutom denna mentala styrka fordras en del annat för att bli världsmästare, nämligen träning. Men det handlar inte bara om att lägga ned uppemot 900 timmar om året som han gör.

– Jag tycker om att utvecklas och har disciplin att både träna och få ihop livspusslet. Man måste våga vara obekväm och utmana sig själv genom att göra det man är mindre bra på. För mig är det de tekniska bitarna.

Zebastian Modin föddes med en synskada som försämrades två gånger under uppväxten. Nu kan han bara se lite färger och hur bra han ser beror på ljusförhållandena. För att tävla på elitnivå måste han hitta en tillräckligt bra guide som kan åka framför och lotsa honom i spåret. I VM var guiden tidigare OS-medaljören Emil Jönsson.

Förutom intern kommunikation är det mycket annat som måste klaffa, inte minst finansieringen.

Trots alla hinder och dessutom en uppenbar risk att åka av banan har Zebastian satsat, och satsar, stenhårt på skidåkning.

– Kanske är jag obegåvad för annat, säger han halvt på skämt.

Det började med fotboll, men när synen försämrades vid fyllda elva blev det svårare med lagidrott. Då provade han simning och upptäckte hur gott han mådde av att ta ut sig fysiskt. Sedan testade han längdskidor.

– Med flera osäkra parametrar var längdskidor svårare än simning. Det var nog det jag fastnade för.

Men svårigheten allena är inte det som har triggat honom. Snarare att synskadan inte ska stå i vägen för det han vill och drömmer om, menar han.

– Jag har alltid velat bli sedd som vem som helst, inte som synskadad. Redan i skolan var min grundinställning att göra det jag ville utan begränsningar och jag upplevde aldrig att det var svårt att ha ett funktionshinder. Mina hinder har aldrig påverkat mina relationer och jag var alltid med och kollade när mina klasskompisar spelade fotboll. Jag hade det väldigt bra socialt och har fortfarande kontakt med många av kompisarna.

– Jag går inte och längtar och önskar. Samtidigt skulle bättre syn kunna förenkla livet. Som sexåring kunde jag läsa ganska bra på datorn utan punktskrift. Det skulle också vara lättare att bege sig ut och gå eller sortera tvätt. Nu måste jag anstränga mig.

Disciplinerad som han är pluggar han vid sidan av elitidrotten. Efter fyra års studier tar han ut examen i ekonomi vid Mittuniversitetet i juni. Ändå är styrkan som han kanske haft störst nytta av flexibilitet, en förmåga att ta sig förbi hinder och ständigt anpassa sig till olika situationer och sammanhang.

– Om du hade frågat min mamma för tio år sedan så hade hon definitivt inte nämnt att jag var flexibel. Jag har lärt mig att vara det. Annars hade det inte gått att utvecklas.

Vad framtiden har i sitt sköte vill han inte sia om. Snart har han en ekonomexamen som kan komma till användning på olika sätt. Han kan tänka sig att bli egenföretagare som föräldrarna, men inte just nu. Nu är det längdskidor som gäller så länge som det känns roligt – härnäst siktar han på Paralympics i Peking 2022.

– Det måste vara roligt om jag ska hålla på. Det är svårt att planera livet. Det blir ändå aldrig som man har tänkt sig. Nya möjligheter dyker upp som man måste anpassa sig till, säger Zebastian Modin. TT

Aktuell: Fyllde 25 år den 20 juni 2019.

Gör: Elitidrottare i längdskidor.

Familj: Sambo med Matilda. Föräldrarna Anette och Patrik. Lillebror Felix.

Bor: Östersund.

Favoritmat: “Jag är allätare, men jag gillar grillat.”