Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Frederiksen styr Danmark. Lite närmare Sverige.

Mette Frederiksen omgiven av ledarna för den nya regeringens stödpartier.Bild: Mads Claus Rasmussen
Tjugo dagar tog det, men på onsdagen kunde Mette Frederiksen gå till dronningen. Som ledare för danska Socialdemokratiet hade hon slutligen tillräckligt stöd för att kunna bilda regering.
Det blev tuffa förhandlingar med andra partier från det röda blocket – Radikale Venstre, Enhedslisten och Socialistisk Folkeparti. Nu intar de rollen som stödpartier till en renodlad S-regering.
Detaljerna i den nya regeringspolitiken är inte klara, men enligt Frederiksen ska den grundas på de överenskommelser som S har nått med stödpartierna.
Enhedslisten har fått garantier om att politiken inte ska bidra till ökade klyftor i samhället.
"Det betyder att vi inte längre har en regering som tar pengar från de sjuka eller arbetslösa för att ge till de rika", säger partiledaren Pernille Skipper i en kommentar.
Radikale Venstres Morten Östergaard säger sig i sin tur ha fått garantier för att regeringspolitiken blir ekonomiskt ansvarsfull. Men ännu finns ingen konkret plan för finansiering av förslagen, vilket får oppositionen att fortsätta varna för budgetunderskott.
Klart är i alla fall att regeringssamarbetet har stora ambitioner då det gäller barnomsorg, valets heta fråga, och utbildning – för att inte tala om miljö och klimat. Målet är att minska Danmarks utsläpp av växthusgaser med 70 procent till år 2030.
Vissa förändringar väntar också i migrationspolitiken. Socialdemokraterna gick visserligen till val på att den breda – eller snarare stenhårda – invandringslinjen skulle vara kvar. Frederiksen har stått på sig om detta i förhandlingarna. Likväl finns tecken på att den politiska inriktningen justeras så smått. I dokumentet som regeringsförhandlingarna mynnat ut i talas det till exempel om att främja integration och låta flyktingar som etablerar sig på arbetsmarknaden stanna i Danmark.
Vidare ska Danmark nu åter börja ta emot kvotflyktingar och den nya regeringen river upp planerna på att placera brottsdömda som inte kan utvisas på en särskild ö.
Kontrasten är tydlig mot den avgående regeringen – med Venstres Lars Løkke Rasmussen i spetsen – som i början av året slog fast att Danmark ska satsa på återvandring snarare än flyktingintegration.
Visst är dansk migrationspolitik ändå fortsatt mycket strikt. Men tiden då det inte tycktes finnas någon gräns för hur hårda tagen kunde bli verkar lyckligtvis vara över.
Till Venstres förtret blev det uppenbart ingen blocköverskridande lösning i Danmark, men vissa likheter med politiken i Sverige finns det ändå: socialdemokratisk statsminister, regeringspolitik som stöds av fyra partier och en ambitiös agenda för mandatperioden. Gemensamt för det svenska 73-punktsprogrammet och den danska regeringsöverenskommelsen är dessutom att de praktiska detaljerna återstår att se. Politiskt kan stora visioner vara en god utgångspunkt, men det är förmågan att förverkliga dem som skiljer agnarna från vetet då det kommer till bedömning av regeringsfähighet.
Hittills tycks det gå trögt för S, MP, C och L i sjösättningen av det som de har enats om. Fortsätter det så finns en påtaglig risk att danskarna drar ifrån då det gäller reformtempo.
I vilket fall stärks förutsättningarna för svensk samverkan med ett Danmark som för en något rimligare migrationspolitik och höjer ambitionsnivån på det klimatpolitiska området. Kanske kan även Nordensamarbetet få ett litet uppsving under kommande år. De nordiska länderna har trots allt mer gemensamt än vad det kan framstå som vid jämförelser av enskilda områden i deras respektive politik.
Gå till toppen